Språkets rötter

Göran Sommardal läser om hur människor kommunicerar

Av: Göran Sommardal

Publicerad:
Uppdaterad:
Sverker Johansson, fysiker och lingvist.
Foto: Jonas Tetzlaff
Sverker Johansson, fysiker och lingvist.

När man är På spaning efter språkets ursprung, som Sverker Johansson är i sin nyutkomna bok, innebär det i praktiken att man letar efter det som över huvudtaget gjort språklig kommunikation mellan människor möjlig. Och det gör Johansson överallt och i alla riktningar.


Det handlar om djurens sätt att meddela sig med varandra, allt från binas blomsterdans till schimpansernas mer avancerade läraktighet. Här finns , förstås, en rejäl dos evolutionslära, med början i ögonblicket då vi reste oss på bakbenen och blev den upprättstående versionen av den så småningom pratande och läsande moderna människan. Inte heller slipper vi ifrån neurobiologin och diverse teorier om själva språkförmågans och den strukturerande grammatikens uppkomst.

Inget av detta är ointressant i Johanssons framställning, men efter ett tag framstår de här sammanfattningarna av sammanfattningar, avsedda att skapa överblick och möjliggöra tvärvetenskapliga överklivningar, som rätt löskokta populärvetenskapliga potpurrier.

Jag skriver inte detta för att raljera, utan för att påpeka att Johanssons spaning efter språkets ursprung ägnar sig överraskande lite åt de faktiskt existerande språken och själva språket, som ordligt uttryck och praktisk verksamhet.


Jag antar att Sverker Johansson underförstått följer tidens hegemoniska tanke att människosläktet har sitt ursprung i Afrika, varifrån människorna spred sig och befolkade Europa och Asien. Den rådande lingvistikens tribut till denna hegemoni blir då hypotesen om ett unitärt ursprung också för språket. Men oavsett om man är anhängare av Ut-ur-Afrika-tesen eller inte, så innebär ju detta ingalunda att språkens språkhistoriska ursprung med nödvändighet är ett och detsamma.

Den ryske formalisten Vladimir Propp visade ju en gång i tiden att sagor med förbluffande likartade intriger kunde uppträda i vitt skildra kulturer och till och med på olika kontinenter utan att man hade anledning att misstänka något ömsesidigt inflytande, helt enkelt därför att likartade mänskliga villkor gav upphov till likartade berättelser.
På samma vis är det fullt rimligt att anta att språk har kunnat uppstå hos olika etniska grupper och i olika kulturer, där en sådan utveckling, med utgångspunkt i det dagliga livet, blivit "nödvändig" och möjlig. Då blir det också enklare att acceptera de häpnadsväckande skillnaderna mellan språken.

Han gapar över mycket, men mister ändå inte hela stycket.

I stället för att vandra en sådan nördigt språklig väg tillbaka mot ett (eller flera) tänkt(a) ursprung väljer Johansson att teoretisera enstaka iakttagelser och jämförelser, vilka han blandar med förslag om vad som bör-ha-varit- eller kunde-nog-tänkas-ha-varit i den förhistoriska realiteten. Detta öppnar ofta för många hisnande perspektiv. Men det gör också att de kniviga frågorna undviks.


Men Johansson vill tänka fritt. Det framstår därför som logiskt att han hittar sina stora förebilder hos filosofiska rationalister som Noam Chomsky och hans föreställning att man kan tänka fram verkligheten och att de grammatiska strukturerna ligger medfödda i våra hjärnor. Därav följer Chomskys tanke att ett språks grammatik går att definiera utan hänvisning till dess lexikon (vokabulär).

Den extremt viktige lingvisten Ferdinand de Saussure och hans Allmänna lingvistik förbigås helt, hans avvisande av syntaxen som en del av språksystemet men också hans ingående intresse för fonologi och de universella drag som de faktiskt existerande språken uppvisar.

Många upplivande mot- och baktankar ger alltså Sverker Johanssons spaningar efter språkets ursprung. Han gapar över mycket, men mister ändå inte hela stycket.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.