Göran Sonnevi

”Att någon bekymrar sig om fjärilarna ger hopp”

Göran Sonnevis nya dikter uppmanar nästan till uppror

avMagnus Ringgren

Foto: Stefan Tell
Göran Sonnevi (född 1939) utkommer med diktsamlingen ”Det osynliga motstyckets bok”.

Göran Sonnevi, nyss fyllda 80, skriver på samma dikt sedan slutet av 1950-talet då han gick in i det vuxenliv som för hans del kom att bära upp ett av de väldigaste författarskapen i moden tid.

Den sista punkten i en dikt skrev han in för många decennier sen (1967 för att vara exakt, Arne Melberg har kollat i en fin essäbok). Allt pågår, allt är i rörelse. Jag hittar ingen punkt nu heller i den nya samlingen Det osynliga motstyckets bok.


Allt är nytt, allt är som vanligt. De långa dagboksliknande dikterna, här kallas de ofta ”sekvenser”, interfolieras av mindre texter med kortare rader. Ibland ser man siluetten av sonettformens fjorton rader och fyra strofer, men den största sonettflocken tycks ha passerat. Hänvisningarna till klassisk poesi, musik och filosofi är många och självfallna. En hel del matematik klingar med i versen.

Ett enkelt radhusliv i Jakobsberg väster om Stockholm växlar med sommarvisten på Öland och Koster. Men genom all vardag drar en vind från ett levande Kosmos. Den innerligaste mystik, ganska nära de monoteistiska traditionerna, står mot dagskrönikan där de dödliga imperierna drar fram genom människovärlden. Dessa imperier har varit många genom detta i djupet politiska författarskap.


Som vanligt alltså. Somliga kan nog uppleva en viss monotoni i hans flöde, och jag är inte obesmittad av den sjukdomen. Men tillräckligt ofta blixtrar det till av ljus från paradiset. Han vänder och vrider på sina idéer tills de börjar lysa, igen och igen.

”Själva mörkret är ljus” står det i Psaltaren. Vi har de grundläggande paradoxerna i vår kulturtraditions rötter. Sonnevi skriver i ”mörkerljuset”, i ”ljuset från paradisets mörker”. Det närvarande är en ”ljustid”, en ”fullkomligt mörk” tid. Så upplöses och speglas de basala motsatserna i hans poesi. Man får svindel ibland, ibland lurar entonigheten i läsningens utkant. Men växlingarna är verkliga, levande, vardagliga.

Religionens språk? Det heligas inbrott i det vanliga? Jag har tyckt mig märka hur Sonnevi närmat sig teologin de senaste decennierna, särskilt i ”sekvenserna” som gärna följer kyrkoårets milstolpar. Men han tycks värja sig, också när han följer Jesus ner i dödsriket efter korsfästelsen: ”i de snabbt försvinnande religionernas yttersta blomning / Vilket slags förändrat medvetande ska ersätta dem”.


Han väntar ingen Messias, inte ens en ”Messias av intet”. Men ändå finns en stor förväntan hos honom på livets innersta och yttersta innebörder. Han väntar en ny sorts transcendens, och det är obegripligt spännande att se hur han trevar sig fram mot den: ”Transcendensens rakkniv / Det enda kriteriet”.

Han tillhör en judisk-kristen tradition där historien har en andlig och moralisk innebörd. Allting har en riktning hur förvirrad eller fördold den än kan tyckas. Förväntan inför framtiden existerar, inte bara en statisk upptagenhet av nuet,

Om jag skulle lyfta fram något ur den väldiga textmängden skulle det bli en svit korta ”dithyramber”, tolv bonadsdikter. Jag tänker på vad som stod broderat i korsstygn hos Torgny Lindgren: ”Fröjden eder med bävan.” Sådan är hänryckningen hos Sonnevi, den har en åskhimmel bakom sig. En skärva ur den sjunde dithyramben:

”Vi är vid det mörka Paradisets / port

Redan omvärvda av det, / av dess blommor och fåglar / Blå fåglar, mång- / färgade blommor / färgade blommor / Så går vi in”


”Illusionsmakeri?” frågar dikten genast. Svaret är både ja och nej. När dikten börjar bli för trosviss eller pessimistisk står det ofta ”Nej!” hos Sonnevi, med största möjliga eftertryck. Vi lever i imperiernas tid. Vi vet vad kejsarna heter. Vi är rädda för dem, innerst inne.

På flera ställen i den nya boken räddar Sonnevi fjärilar från döden, tar reda på deras artnamn. Att någon bekymrar sig om fjärilarna, att någon vet vad de heter på latin, ger hopp. Det är nästan en uppmuntran till uppror. Sonnevis dikt är fjärilarnas Nej! till utplåningen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi

Fjärilar

Språk