”Han talar klarspråk, utan att kompromissa litterärt”

Viet Thanh Nguyens noveller om flykt och identitet mitt emellan Vietnam och USA

avViktoria Jäderling

Publicerad:
Martin Sheen i ”Apocalypse now” från 1979.

”De döda går vidare … Men vi levande, vi blir bara kvar här”, säger Victor som överlevt en flygkrasch där hans fru och barn omkommit i vietnamesisk-amerikanske författaren Viet Thanh Nguyens novellsamling Flyktingar, hans andra bok efter den Pulitzerbelönade romanen Sympatisören från 2018. Nguyen (född 1971) kom 1975 som båtflykting från södra Vietnam till USA och det är mellan dessa två världar hans berättelser rör sig.

Berättaren i novellen ”Mörkögda kvinnor”, själv flykting från Vietnam, har hittat en hyfsat lukrativ försörjning i Kalifornien som spökskrivare åt människor med fasansfulla livsöden som Victors.

Ovanför dessa splittrade individer – vare sig de lämnat eller blivit kvar, överlevt eller dött – svävar den vålnad, det vill säga kriget i Vietnam

I slutet av novellen bestämmer hon sig för att skriva en bok under eget namn med stoff från de spökhistorier hennes döde bror snappat upp från de mörk-ögda gummor som en gång suttit på huk och lagat mat över träkol på gatorna där de växte upp.

”Till invånarna i vårt land, sa de, kunde man räkna den övre halvan av en koreansk löjtnant som slungats upp i grenverket på ett gummiträd av en mina, en skalperad svart amerikan som flöt i bäcken inte långt från sin nedskjutna helikopter, med ögonen och den halvmånelika blottade hjärnan glänsande över vattenytan, samt en halshuggen japansk menig som letade bland kassavasnåren efter sitt huvud.” Dessa inkräktare hade kommit för att erövra, skrockade de belåtet, men nu skulle de aldrig komma hem igen.


Frågan är om någon någonsin kommer hem i Thanh Nguyens värld. Ovanför dessa splittrade individer – vare sig de lämnat eller blivit kvar, överlevt eller dött – svävar den vålnad, det vill säga kriget i Vietnam, som ”du måste fortsätta glömma i hela ditt liv” och därför på något sätt alltid kommer att bära på.

Foto: Bebe Jacobs
Viet Thanh Nguyen fick Pulitzerpriset för romanen ”Sympatisören” 2018.

I novellen ”Den andre mannen” kommer Liem som flykting till San Fransisco där han blir inhyst och steg för steg acklimatiseras hos sin ”sponsor”, den homosexuelle Parrish och hans yngre partner Marcus. Hos dessa samtidigt närgångna och distanserade, von oben-vänliga och ironiska män trevar sig Liem fram, bättrar på den engelska som de amerikanska soldaterna en gång lärt honom – de vars skor han putsat sedan åtta års ålder – och upptäcker sin sexualitet. När han försöker lämna sitt krigssargade liv bakom sig blir också nya upptäckter flyktiga:

”Hans vana att glömma var för djupt ingrodd, som om hans liv bestod i att ständigt gå baklänges genom en öken och sopa igen spåren efter sig, och det enda han hade kvar var spridda hågkomster av sträva läppar tryckta mot hans under en muskulös mans tröstande tyngd.”


Jag tar in dessa månskäror av liv och försöker fånga den skarpa pil som verkligen ska pricka hjärtat av boken, lika trovärdigt som den har prickat i hjärtat på mig. Eller hjärta och hjärta, det känns som det är något mer oanständigt som pågår, romantiska penetrationsfantasier ungefär.

Med samma girighet som jag slukade Colson Whiteheads roman Den underjordiska järnvägen om amerikanskt slaveri för några år sen, lapar jag lystet – med samma ohämmade njutning som när man konsumerar lyx – i mig dessa noveller som tillägnas ”alla flyktingar överallt”.

Och medan jag försöker hitta en trovärdig position att skriva ifrån är allt jag kan tänka på den vietnamesiske bonden i dokumentärfilmen Hearts and minds från 1974 som säger: ”Först bombar de oss så mycket de har lust. Sedan filmar de.” Och sen tittar jag på filmen.

Jag tänker på Parrish som säger till Liem att kriget inte bara var en tragedi utan också en fars. Från vilken position var kriget en fars? Så dryg får inte den här texten bli.


En kritiker ska knulla med verket, skämtade en kulturredaktör jag jobbat med. Faktum är att de flesta recensenter bär på en lika skamfylld som heroisk önskan att inför publik fånga, bemästra och tränga in i en text. När vi vill göra ett verk rättvisa, kommer alltid begäret att göra oss själva rättvisa först, annars skulle vi inte klara av att skriva något överhuvudtaget. Särskilt vill vi framstå i rättvis dager när det kommer till sådant som vittnes- och exillitteratur. Vi vill visa oss värdiga erfarenheternas tyngd när vi erövrar.

Men i själva verket kastas vi ofta tillbaka till våra lustfyllt införlivade föreställningar, ett blytungt godståg av dokumentärer, avhandlingar, reseskildringar, explosiva Hollywood-mästerverk som tuffat in i våra möpigt fredsivrande medvetanden i decennier, föreställningar som ligger i vägen för ett möte med den heliga graal vi trånar efter: den verkliga verkligheten, de verkliga flyktingarna, det verkliga Vietnam. Det får mitt hjärta att slå här hemma i mitt vardagsrum. Och jag vill förstå saker.

Jag hamnar återigen i horrordokun Hearts and minds, liksom i sevärda Winter soldier och In the year of the pig, jag scrollar igenom Coppolas Apocalypse now och den lika fantastiska dokumentären om filmen, Hearts of darkness – a filmmakers apocalypse från 1991, där Coppola yppar de symtomatiska orden: ”Vi befann oss i djungeln, vi var för många, vi hade tillgång till för mycket pengar, för mycket utrustning, och sakta men säkert blev vi vansinniga.”


Den här berättelsen – lika filmisk som filmen – kan jag nästan inte få nog av, liksom av alla filmiska dokumentärer om den amerikanska underklass som skickades till ”det amerikanska kriget” i Vietnam för att dö. Och precis som när jag reste i Vietnam för några år sedan söker jag tröst och insikter i Susan Sontags djupt tidsfärgade men ändå aktuella bok Resa till Hanoi från 1968.

Vad gör jag här egentligen? Varför känner jag mig så främmande, jag som läst allt om Vietnam? frågar hon sig där. Är det kanske för att jag är amerikan? skriver hon irriterat med en martyrisk sarkasm, säkert medveten, en sådan som man tar till när man inte hittar ut ur sig själv. Inte hittar ut och fram till det goda i saken: den djupa övertygelsen, de rena känslorna, den klara blicken, allt som drivit henne till detta främmande land.

Samma rena klara blick som många i väst föreställt sig karakteriserat det okuvade vietnamesiska folket i striden mot inkräktaren Kina, Japan, Frankrike, USA och så vidare. Och det som möjligen får Claire i novellen ”Amerikanerna” att hävda att hon har en ”vietnamesisk själ” inför sin 68-årige pappa, den cyniske och luttrade vietnamveteranen Carver som fram till nu bara sett Vietnam från sin B52:a på tolv tusen meters höjd. Inför hans fnysning förtydligar hon: ”Det var bildligt talat. Ett uttryck. Det betyder att jag har hittat ett ställe där jag kan göra något gott och uppväga något av allt som du har gjort.”

”Jag vill vara god”, säger också Liem till sin älskare i ”Den andre mannen”. Jag tänker att det här snarare betyder att han vill få vara amerikan, att han vill få vara ”indiskret” och följa sitt begär, vara ”god” för en annan man. ”Det vill vi väl alla”, svarar Marcus nonchalant.


Viet Thanh Nguyen har ibland kritiserats för att vara övertydlig. Jag tycker snarare att han talar klarspråk, utan att ursäkta sig eller kompromissa litterärt.

Att läsa Hans Berggrens översättning är en ren njutning. Mellan rivstarter och stundom prydliga punchlines till slut bärs dessa berättelser om flykt och identitet fram på en tät men enkel prosa, en sådan där man till synes motståndslöst glider in i de stora frågorna. I sakligt återgivna men subtilt spretande livsöden vänder författaren en spegel mot läsaren som påminner oss om att alla vi levande, vi blir bara kvar här.


Fotnot: Viet Thanh Nguyen har blivit utsedd till hedersdoktor vid Uppsala universitet och kommer för promoveringen till Stockholm och uppträder då bland annat på Internationell författarscen den 27 januari.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Noveller

Vietnam

USA

Film