Med blick för det mänskliga

Ragnar Strömberg om mirakulösa porträtt i Kjell Westös vindlande roman

Foto: Marica Rosengård
Kjell Westös (född 1961 i Helsingfors) roman om familjeband, kärlek och klass sträcker sig från slutet av 60-talet till våra dagar.
BOKRECENSIONER

I sin förra roman, Hägring 38, frammanade Kjell Westö ett ödesdrama om en grupp människor med Helsingfors i onådens år 1938 som fond. Steg för steg låter Westö en tid, som obehagligt mycket liknar vår egen, obönhörligt suga ned medlemmarna i diskussionssällskapet Onsdagsklubben i det slukhål som är drömmen om renhet och folkgemenskap över klassgränserna, då som nu.

Att vi, läsarna, till skillnad från dessa samtidigt diskret och isklart tecknade gestalter ur den finlandssvenska borgerligheten, sitter med facit på hand och vet vart tankefigurer som ”folkförrädare” och ”kulturfrämmande element” ska -föra världen, gör romanen bara än mer gastkramande.

För huvudpersonen, den melankoliske advokaten Claes Thune, blir den värld han nyss var hemtam i, en hägring, ett gungfly av opålitliga minnesbilder.

Det är också utgångspunkten för berättaren i Westös nya roman Den svavelgula himlen, en brett anlagd saga om ansvar och skuld, kärlek och svek, klass och begär, som tar med läsaren på en vindlande, svindlande färd från det slutande sextiotalet till vår tid, ”en svart framtidsgrotta där våldet och de kommande krigen rörde sig som flackande skuggor”.

En brett anlagd saga om ansvar och skuld, kärlek och svek, klass och begär

Utrustad med röntgenblick iakttar han, Helsingforspojken från den finlandssvenska småborgerligheten, sina medmänniskor och ju mer och ju djupare han tränger in i dem, desto mer undflyende blir han inför sig själv.

Historien tar sin paranoiska början en oktoberkväll, med regn och kletiga gula löv, när berättaren vars namn ska förbli förborgat, upptäcker att någon rör sig därute i buskarna. 

Iakttagaren är iakttagen och med sin sömngångarsäkra prosa och otidsenliga klockartro på berättandets kraft blottlägger Westö under resans gång varför hans Candide känner sig hotad, något som förstärks av att barndomsvännen Alex, -finanshaj och ende son i den stormrika familjen Rabell, ett par veckor senare blir knivhuggen på öppen gata.

Tillbaka till framtiden är det augusti 1969 och nu lär den luggslitne författaren – som trettio år senare ska göra succé med sin debutroman för att sedan försvinna tillbaka in i obemärkthet som lärare – känna den självsäkre Alex.

Han blir förälskad i Stella, familjens vackra och äventyrliga lillasyster, och -deras relation blir ett passionsdrama, en virvlande dialektisk dans av begär och äckel, attraktion och bortstötning, som ska fortsätta genom ett halvt sekel.

De kan inte vara utan varandra, de kan inte vara tillsammans. 

Runt denna innertrio grupperar Westö ett persongalleri av vuxna och unga som skildras med en syrlig precision i konturen – för att så sänka ned minnesbilderna i osäkerhetens och lögnernas syrabad.

Här finns farfar Poa Rabell, den av marskalk Mannerheim dekorerade krigs-veteranen, hans son Jakob, mytisk hjälte och tragiskt offer. Här finns Alex och Stellas vackra och skarptungade mor Clara. Och här finns berättarens föräldrar, den George Harrison-dyrkande pappan och mamman vars begåvning stryps i det snörliv tiden dömde kvinnor till i all ömklig storslagenhet.

Men det är i porträtten av berättarens och syskonen Rabells medpassagerare på resan mot given sorg och möjlig försoning som Westös samtidigt ömsinta och nyktra blick för mänsklig svaghet och storhet åstadkommer sannskyldiga mirakel. 

Här finns Jajo, som spöade skiten ur -alla, som hans alkisfarsa gjorde vareviga dag med honom – men genom att hans livsberättelse vecklas ut i all dess bedrövliga logik blir han en tredimensionell människa, så fjärran ett monster någon kan bli.

Här finns Linda, likt berättaren ur den ”uppåtsträvande klassen”, som är den farligaste av alla eftersom den har allt att förlora. 

Här finns Krister, den fåmälde och -tafatte, som blev präst och hela livet dolde sanningen om sig själv. 

Och här finns alla barnen den generation som tog ungdomen på entreprenad gav en frihet som utmynnade i fångenskap. De barn som antingen anpassar sig -eller blir hämndänglar och sanningsvittnen om den värld där vi lever på lånad tid och lånade pengar i de kommande krigens skugga. 

Till sist: slutackordet i Den svavelgula himlen är fyllt av en – visserligen tvivelstungen – förtröstan om kärleken som minnets och sanningens källa. 

Kanske är det min vämjelse inför en värld och en tid där rasbiologin gör comeback med vetenskapligt ohållbara åldersbestämningar av barn som flytt från infernon som gör att jag finner denna förtröstan hjärtskärande dömd att förklinga i intet.

FAKTA

ROMAN

» Den svavelgula himlen

Kjell Westö

Albert Bonniers förlag

ARTIKELN HANDLAR OM