Hjälp för obildade liberaler

Carsten Palmær läser Per T Ohlssons rappa krönika över år 1918

Foto: TT
Gustav V håller sitt borggårdstal den 6 februari 1914.
BOKRECENSIONER

Svenska liberala politiker brukar ha rätt skrala kunskaper i historia.

Häromveckan lät Jan Björklund i Dagens Nyheter förstå att det var amerikanerna som befriade Norge i slutet på andra världskriget. Hans föregångare Lars Leijonborg påstod att Vänsterpartiet velat ansluta Sverige till Warszawapakten (det är ju han själv som vill ansluta Sverige till Nato).

Ett svårslaget rekord på området sattes emellertid av de nio ungliberaler som i en debattartikel i DN för en del år sedan hävdade att det var den liberale statsministern Karl Staaff och inte kung Gustav V som höll borggårdstalet 1914.

Undra på att de är missnöjda med undervisningen i skolorna.

Eller beror okunnigheten på att de helst vill glömma att liberalerna på 1910-talet räknade sig till den politiska vänstern?


Nu finns det i alla fall hjälp att få: 1918 – Året då Sverige blev Sverige är en rapp om än något rapsodisk krönika över några av den svenska liberalismens stoltaste ögonblick. Och med Per T Ohlsson som ciceron behöver ingen medlem av det gamla mittenpartiet riskera att tvingas ompröva sina ståndpunkter.

Missförstå mig inte: Ohlsson har ju rätt. Inte ens den mest rabiata revolutionär kan förneka att det var den gnisslande alliansen mellan liberaler och socialdemokrater som rodde den svenska formen av demokrati i land 1918.

Åren innan hade varit stormiga: Aktivisterna på högerkanten ville överge alliansfriheten och kasta in Sverige i första världskriget på Tysklands sida. Statsminister Karl Staaff beskylldes öppet för att gå ryssarnas ärenden.

1917 följde revolterna i Västervik och på Seskarö, hungermarschen i Ådalen och potatiskravallerna på Stockholms Söder. Under några blöta och leriga vårdagar kunde det förefalla som om revolutionen stod på dagordningen.


Men makten hade självbevarelsedrift tillräckligt för att vika ner sig och se till att de hungriga proletärerna fick egna potatistäppor. Socialdemokraterna lyckades vrida det revolutionära initiativet ur händerna på vänstersocialister och syndikalister och göra rösträtten till den stora frågan.

Med hjälp av en vettskrämd kung och en strategiskt tänkande storfinans förmådde liberaler och socialdemokrater på senhösten 1918 bryta högerns envisa motstånd och genomföra en hyggligt fungerande parlamentarisk demokrati, samtidigt som den europeiska kontinenten kokade av revolution och reaktion.


Per T Ohlsson har skrivit en underhållande och sanningsenlig bok med vissa begränsningar: De människor som intresserar Ohlsson är politikerna, de orättvist bortglömda förnuftiga männen i mitten som löser upp knutarna genom att finna de sluga formuleringarna. Landsbygdsbefolkningen – fortfarande en majoritet av svenskarna – ligger mest och dör i spanska sjukan. Arbetarklassen skymtar i bakgrunden som en hotfullt mumlande massa. 

Ohlsson kryddar sin framställning med lite författare, konstnärer, idrottsmän och kvinnosakskvinnor. Men det är politiker som slarvern Hjalmar Branting och den vältalige liberale statsministern, Nils ”Silvertrumpeten” Edén, som ligger hans hjärta närmast.

För att inte tala om färgstarka – inte helt pålitliga – dagboksförfattare som talman Hugo Hamilton, vars son var upptagen med att arkebusera rödgardister i Finland, och den socialdemokratiske sjöministern Erik Palmstierna som svarade en nervös amiral  som undrade vad han skulle ta sig till om matroserna på Skeppsholmen gjorde myteri:

– Nå, då tar jag ansvaret; skjut en halv minut innan det är försent!


1918 är ett tacksamt ämne för en författare med sinne för belysande anekdoter och min tyngsta invändning mot Per T Ohlssons bok är att den gärna kunde ha varit ännu lite längre. Men det finns bra populärhistoriska böcker att komplettera Ohlsson med: till exempel Undan stormen av Nils-Olof Franzén och Jolos 1914 och Den okände soldaten.

FAKTA

HISTORIA

»  1918 – Året då Sverige blev Sverige

Per T Ohlsson

Albert Bonniers förlag