Smärtsam sorgesång
Inga-Lina Lindqvist läser Aleksander Motturis nya roman
Publicerad 2017-04-19
Aleksander Motturi är författare, filosof och kulturaktivist. Hans nyutkomna roman Brodern är den tredje boken i ett autofiktivt projekt vars originalitet är på väg att närma sig Kerstin Thorvall, Anaïs Nin, Maxim Gorkij. Allt finns här – svindlande klassresor, kulturellt avantgarde, politik i blodomloppet och studier i modern manlighet.
Motturi debuterade med Diabetikern som skildrade en man mitt i en kärleksaffär med sin sjukdom. Svindlarprästen handlade om författarens far och i min recension beskrev jag den som ”ett färgstarkt porträtt av en släkt, en noggrann obduktion av ett brott, men också /…/en intelligent, andlöst spännande berättelse om Östafrikas moderna historia.”
Brodern kommer i ett genomskinligt skyddsomslag, sprött och ömtåligt. Det är ingen tillfällighet. Verket är genomtänkt så till den grad att en recension egentligen blir överflödig. Kompositionen är i sig en pågående filosofisk och litteraturvetenskaplig rannsakan av romanen som uppenbarligen skrivs ovanför ett språk som fanns men utplånades och inte kan vinnas tillbaka.
Språket tillhörde Kimo, brodern som växer och brer ut sig över boksidorna på samma sätt som hans tatueringar växer och brer ut sig över huden. Lager på lager täcks namn och ord över av spöken och lotusblommor som med tiden täcks av allt plågsammare sår för att till slut lägga sig som en tyngd över broderns sjunkande kropp.
Kimo har knarkat och varit kriminell i hela sitt liv. Kimo har varit med om saker de flesta av oss slipper komma i närheten av. Av den anledningen har han gått sönder och varken samhällets tafatta omsorger eller familjens gränslösa kärlek kan rädda honom. Brodern är en mäktig och skir sorgesång över hans öde.
Familjen som introducerades i Svindlarprästen avtäcks med en mosaikbit i taget i Brodern. Mönstret föreställer vår tids rötter och frukterna som hänger ner från träden. Jag tänker att moderns barndom som finskt krigsbarn borde bli föremål för nästa roman. Stundtals outhärdliga scener av övergrepp och nöd skjuts in i venerna – och när jag läser om den här meningen som jag precis skrev vill jag stryka ordet stundtals, eftersom det förminskar smärtan.
Smärtan hos Moturri är en drivkraft. Utan den blir livet enbart ”olika fantasier om vad världen är”.
För Kimo handlar fantasierna om blodiga uppgörelser mellan gangstrar, behandlingar som han alltid är på väg till, kärleken som väntar runt hörnet och skänker vila. Medan det berättande jaget i Brodern spelar in samtal med sin psykoanalytiker, diskuterar Lacan och bokar creddiga artister till Clandestino Festival. Under den förföriska ytan ligger ständigt malande oro för brodern. Telefonen som varit tyst för länge – är han död? Lättnaden när brodern ringer blandas med ilskan över att han rör till det, stökar runt, river ner det lilla han har byggt.
Motturi använder inte missbruket som metafor. Att göra det vore en skymf mot Kimo, hans otur och hans sjukdom.
Brodern manar till skärpning hos den som läser, söker förmå läsaren till nyansering och den som inte gråter i slutet har ett hjärta av is.