Kvinnorna som skrev historia

Karin Haugen om en laddad porträttsamling utan fotfäste

Fackkämpen Anna Sterky, skådespelaren Eva Remaeus (mellan Magnus Härenstam och Brasse Brännström) och regimkritikern Mina Assadi – kvinnor som gjort skillnad.
BOKRECENSIONER

RECENSION. På Brooklyn museum står Judy Chicagos ikoniska verk The dinner party, ett dukat bord med 39 tallrikar tillägnade historiska kvinnor. De hedras med broderade namn på linnetyg, och oblygt skimrande former inspirerade av vaginor.

Harriet Tubman räddade slavar.

Det spektakulära verket står på ett fundament kallat The heritage floor – 999 namn som presenteras med sammanhang och historia i rummet intill. Det är härifrån verket får sin kraft. Kvinnors situation genom historien – de växlande villkoren och de konstanta begränsningarna – träder tydligt fram.

I antologin En annan historia (red Lina Thomsgård) presenterar en rad skribenter kvinnoöden vi bör känna till. Som Lili Elbe som på 30-talet blev den första att genomgå en könskorrigering; Augusta Tonning, en av de som kämpade fram kvinnlig rösträtt i Sverige; Harriet Tubman som via hemliga flyktvägar räddade 300 svarta slavar och Fatima al-Fihiri som år 859 grundade världens första universitet i Marocko.

Det är kvinnor som vidgat handlingsutrymmet – organisatoriskt, politiskt och kulturellt. Texterna ger tyngd åt varandra, boken har en ackumulativ kraft.

Boken är ett tidens tecken, det finns ett rikt liknande utbud: 60 damer du skulle ha møtt av Marta Breen och Jenny Jordahl, Ann Shens Bad girls throughout history, Wonder women: 25 innovators, inventors, and trailblazers who changed history av Sam Maggs och Sophia Foster-Dimino, och så vidare. De ingår i traditionen herstory; feministisk historieskrivning som rättar till att kvinnor ofta förbigås med tystnad. 

Och det finns verkligen en del att rätta till – Thomsgård hänvisar bland annat till Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia av Ebba Witt-Brattström och Ann-Sofie Ohlander som när de granskade fyra läroböcker hittade 62 kvinnor och 930 män.

Alice Timander ”slank in på krogen som en karl”.

Texterna är känsloladdade och färgas på gott och ont av skribenternas egna utgångspunkter: Karin Thunbergs text om Alice Timander avslöjar en borgerlig vånda – hon erkänner att hon aldrig vågade fråga Timander om hur många kärleksförhållanden hon haft, och uttrycker beundran över att hon kunde ”slinka in på krogen” som ”vilken karl som helst”, för att äta en biff medan hon läste tidningen. Ska det föreställa pirrigt normbrytande? Att slinka in på krogen som en karl är mitt modus operandi, och något jag föredrar framför en Alla hjärtans dag-middag alla dagar i veckan.

Men en genomgående bra sak med boken är att det är ett kärleksprojekt. En del av skribenterna vänder sig direkt till kvinnorna de skriver om, genom ett hänfört och innerligt du. Effekten är fin, skribenterna tackar explicit sina föregångare och ser sig själva som en länk i en gemensam tradition.

Som Annika Lantz som skriver till Eva Remaeus: ”Hade inte du (…) fortplantat dig i mig som ett stadigt eko av möjligheter, så hade jag kanske inte fattat att det var helt okej att vara kvinna”. Hårdast drabbar Behrang Behdjous text om Mina Assadi, en stenhård regimkritiker i Iran, som flydde därifrån – men återvände 1978 för att demonstrera mot shahen. Medan man läser förstår man att det är sin egen mor Behdjou skriver om. Det är hudlöst skrivet, och tydliggör att all kamp har ett pris.

Texterna om de icke-västliga kvinnorna är starka och ibland ögonöppnande. De är rika på sammanhang och innehåller både sorg och kamplusta. Här spelar också boken sin viktigaste roll, och känns långt mer brännande än när de porträtterade inte är oskrivna blad (Dorothy Parker, Kathy Acker, Sapfo, Hildegard av Bingen).

Den här boken vill vara ung, även i språket, och ibland blir det väl ungt: ”det heter så, jag har googlat”, tillåter sig redaktören att skriva. Det finns en hel del slängiga beskrivningar av patriarkatet, som när Elsa Westerstad kommenterar att kvinnor inte fick fullvärdiga examina vid Cambridge: ”Fram till 1948 krävde det att man hade snopp”. 

Andra följer upp, som Simon Bank: ”I begynnelsen var kuken. Man ska komma ihåg det”. Alice Kassius Eggers: ”… mitt i underbara storslagna möten två hjärnor emellan ska kuken alltid visa sitt fula tryne”. 

Det går utmärkt för läsaren att på egen hand förakta patriarkatet utan eggande hjälp från skribenterna.

Boken innehåller överraskande mycket kultur och en rätt stor andel amerikanska exempel. Det finns många organisatoriska pionjärer som Anna Sterky, som byggde upp fackföreningar för kvinnor, men samhällets stora kamper drunknar i de många kulturporträtten.

Det är i polemiken mot den gängse historieskrivningen som boken har mest outnyttjad potential. ”Det här är ingen historiebok. Det är en bok med berättelser om människor vi bör minnas”, deklarerar Thomsgård. Det är synd att det inte i högre grad är en historiebok, där vi får förklarat varför kvinnor är förbisedda, vilka mekanismer som gör att de glöms bort, hur en del klarade av att bryta igenom i sina samhällen.

Texterna är mer presentationer än diskussioner. Det diskuteras sällan hur kvinnor bröt genom barriärer, det slås bara fast att de gjorde det. Ta till exempel Ada Lovelace, skaparen av världens första dataprogram, som kunde umgås med både Darwin och Dickens: ”Trots att hon var kvinna öppnades dörrar för henne till umgänge med den tidens vetenskapliga och kulturella elit”, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Aspasia drev filosofisk salong för kvinnor.

Nike Markelius skriver om Aspasia, en mäktig kvinna under antiken, att hon skaffade sig en hög utbildning, fick stort inflytande både politiskt och kulturellt och startade en filosofisk salong för kvinnor, där även Sokrates och Euripides deltog. Frigörelsen beskrivs men inte frigörelsestrategierna. Om ändamålet är inspiration skulle det väl vara än mer lärorikt om mekanismerna beskrevs i högre grad?

Herstory-projekt kan bota känslan av isolering. En annan historia gör en hedervärd insats men får inte fram de stora linjerna – kvinnorna framstår mer som undantag och underbarn.

Det råder inget tvivel om att man kommer att bära med sig flera av kvinnorna i En annan historia. Men den ger oss inget fotfäste. Hur bröt dessa kvinnor ny mark? Vilka strategier använde de, som vi kan lära av?

Det är en fest att se dessa kvinnor samlade. Men vilket är fundamentet vi vilar på?

Karin Haugen

Flera av skribenterna i boken är medarbetare i Aftonbladet, därför recenseras den av Karin Haugen, litteraturredaktör i Klassekampen.

Översättning: Anna Andersson