Våldets frizon

Fredrik Persson-Lahusen läser ett inlägg om läktarkulturen som missar målet

Foto: ANDREAS HILLERGREN
Malmö FF:s klack firar med rök och pyroteknik i en segermatch mot Helsingborg.
BOKRECENSIONER

Få saker förmår förfära och fascinera som våld. Det gäller människor i allmänhet, men nog intellektuella i synnerhet. Raden av författare och filosofer som försökt fånga våldets väsen är så lång att den med intellektuella anspråk rent av tycks känna sig tvingad att förr eller senare ta upp ämnet; som vore det en kastad handske.

På så sätt är det följdriktigt att Isobel Hadley-Kamptz – liberal skribent och tidig twitterdrottning – har författat en bok betitlad Om sport och våld, i vilken hon försöker intellektuellt förstå våldets orsaker utan att förblindas av sin egen förtjusning.

Foto: TT
Isobel Hadley-Kamptz, liberal debattör och författare.

Hadley-Kamptz är en skribent som ofta, och med lätthet, lyckas resonera sig fram till det allt för smala gränsland som finns mellan samhällsdebattens till dumhet renodlade positioner. Det bådar gott då diskussionen om idrottsrelaterat våld sällan rör sig bortom romantik respektive ramaskri.

Dessutom har hon tillbringat tid på ståplatsläktaren och vet vad det betyder att under nittio karnevalistiska minuter kanalisera all sin kraft.


Detta är en förutsättning för att Hadley-Kamptz ska kunna formulera den springande frågan om läktarens frizon fungerar som en välgörande ventil eller fördunklar förnuftet och föder förstörelse av mer allmän och omfattande art. Tyvärr består hennes svar emellertid inte av mer än ett misslyckat försök att förstå de fotbollsanstrukna antipatierna mellan Tyskland och Holland (utan att ens VM-finalen 1974 nämns).

På liknande sätt förhåller det sig med insticken om att ingen nationalism är så inkluderande som den idrottsliga. Att den nya flyfotade tyska fotbollen och tillhörande festflaggning i själva verket har banat väg för en snäv nationalism av det slag som länge var tabu i landet finner författaren ingen anledning att fördjupa sig i.

Om maskulinitet säger inte Hadley-Kamptz mer än Stephan Mendel-Enk gjorde i Med uppenbar känsla för stil för ett drygt decennium sen.

”Om sport och våld” är kort sagt en bok som svajar betänkligt och får högt ställda förväntningar att komma på skam. För att fungera som seriöst syftande inlägg om det våld som omger dagens fotboll (att detta är det egentliga ärendet kan ingen avstickare till antiken eller Amerika ändra på) är referenserna för få och de egna funderingarna för ofullständiga. Den invigde erbjuds inget nytt och den nyfikne förväntas veta mycket på förhand.

Delen om svensk läktarkultur är ytligt intill meningslöshet, men lämnar samtidigt stora luckor för den som aldrig har uppehållit sig i fotbollens utmarker. Framställningen av de så kallade firmorna är exempelvis varken samlad eller särskilt klargörande.


Det hafsiga intrycket förstärks av att boken helt tycks ha saknat redaktör. Resonemangen upprepas och är utspridda. De enskilda kapitlen håller sällan som självständiga essäer, men binds heller inte samman sinsemellan.

Hadley-Kamptz stoltserar gärna med sina stunder på ståplats och trivs med att offentligt omfamna sin fascination för våldet. Ibland estetiserar hon på ett sätt som blir främmande för den som bär mer brutala erfarenheter. Få som slagits till marken, eller skräckslaget sprungit längs bakgator för att slippa undan, skulle beskriva våldet som exakt och stilla.

Ändå anammar hon – genom att i samma andetag behandla bengaler, hårda ord, hets och högljudda hetsporrar – det etablerade samhällets fördömande förståelse av vad som kan anses vara våld. Det blir inte bra bara för att Pierre Bourdieus begrepp symboliskt våld används.

Hadley-Kamptz har varit en viktig kritiker av varje försök att inskränka den personliga integriteten och att rucka på rättsstatens rågångar. Det är därför förvånande att hon inte förhåller sig till hur föraktet mot fotbollssupportrar används som argument för rättsvidrig repression, som i förlängningen kan riktas mot var och en av oss.

Kanske finns de vildsinta fotbollssupportrarnas främsta provokation inte alls i våldet självt, utan i avvisandet av samhällsbärande avtal och auktoriteter; män(niskor) som vänder konformistiska konventioner ryggen och frivilligt prisger status och säkerhet för att synkroniserat skapa gemenskaper av organiskt snitt.


Oavsett vilket gör Hadley-Kamptz en sak klar med sin bok. Tillsammans utgör sport och våld ett kulturellt fenomen svårt att förklara, omöjligt att intellektuellt försvara, men som lär fortsätta att förföra.

ARTIKELN HANDLAR OM