Svart kropp i vitt rum

Ragnar Strömberg om Claudia Rankines poetiska samhällsanalys

Foto: TT
Trots systrarna Serena och Venus Williams legendariska status utsätts de för strukturell orättvisa.
BOKRECENSIONER

Rasismens centrala tankefigur är att dess föremål – må det vara juden, muslimen, afrikanen eller romen – också är dess orsak. Utan främlingar skulle det inte finnas något främlingshat, är det imbecilla antagande som i våra vämjeliga dagar åter blivit det politiska röstfiskets släptrål. 

För att kunna flytta över skuldbördan till offren är det av historiskt lättbegripliga skäl – från conquistadorerna över lynchningar till kolonialismen och Förintelsen – emellertid nödvändigt att klä den rasistiska cynismens ulv i sentimentalitetens fårakläder, så vi kan hålla våra samveten rena och varma i missnöjets allt kallare, allt mörkare vinter. 

Så kravbilden för att kalla någon rasist har blivit en språklig gränskontroll, lika drakonisk som den gränskontroll flyktingar från sönderbombade infernon möter.

Ingen vettig människa använder ordet ”ras” längre, det är förbehållet högerextremister som misshandlar de barn Migrationsverket inte hunnit deportera på grund av en hisnande arbetsbörda: säg ”kultur” och du går fri.

Och om en offentlig person, exempelvis en idrottsman, råkar vräka ur sig något opassande till en färgad motståndare, så är det bara att twittra djup ånger. 

Från andra hållet ser det annorlunda ut: när Sulley Muntari, en av Ghanas bästa fotbollsspelare genom tiderna, gick av plan efter att domaren vägrat göra något åt apljudkörerna från läktaren, blev han varnad och sedan avstängd.  

Muntaris ”förlöpelse” dyker upp i minnet när jag läser den essä om Serena Williams, som tillsammans med sin syster Venus dominerat damtennisen i åratal, som utgör en av många höjdpunkter i den amerikanska poeten Claudia Rankines Medborgare – En amerikansk dikt.

Williams, en ”svart kropp i ett vitt rum”, blev bestulen på segern i en match mot Jennifer Capriati. John McEnroe var chockad över att hon kunde hålla sig så lugn inför den flagranta orättvisan. 

I det tillkämpade lugnets resignation ser Rankine en ”annan vrede”, en vrede som svarar på ”förolämpningar och … utradering genom att helt enkelt hävda närvaro”, i sin tur ett uttryck för den ”dagliga kamp mot avhumanisering som varje brun eller svart person utkämpar bara på grund av sin hudfärg”.

Foto: John Lucas.
Claudia Rankine, uppväxt i Jamaicas huvudstad Kingston samt New York. Idag undervisar hon vid Yale.

I samtidigt saklig och valörkänslig svensk språkdräkt av Jenny Tunedal och Marie Silkeberg är Medborgare – En amerikansk dikt en konstnärligt fulltonig meditation över den amerikanska rasismens uppenbarelseformer och tankefigurer.

Boken, som är Rankines femte, nominerades till National Book Award både i essä- och poesikategorierna. Frågan om det här är poesi eller inte blir mycket snart fullständigt ovidkommande. 

Genom att inta en position i andra person, ett ”du-dig-din-ditt” som blicken dunsar och skaver mot, för att ”åter dra in poesin i dess realiteter”, blir Rankine läsarens Vergilius, en vägvisare på vandringen genom rädslans, misstrons och förminskandets vardag som skildras med hypnotisk språklig precision.

Det är inte frågan om strävan efter läsarens identifikation, utan tvärtom tillnyktrande distansering, som när Rankine beskriver ett möte med en brittisk romanförfattare just som en ung svart man dödats av polisen i Tottenham. Författaren frågar diktjaget om hon tänker skriva om dådet. Motfrågan ”Ska du?” möts av irritation. Det är genom att inte säga något om den andres hudfärg, härkomst eller kön som scenen gör läsaren närvarande. 

Underströmmen i denna genresprängande bok, där prosalyrik övergår i knastertorra återgivningar av de dödsskjutningar amerikansk polis begått mot obeväpnade svarta män som just genom att vara svarta utgör ett hot, är den kamp en vit vän hävdar att alla amerikaner för mellan det ”historiska jaget” och ”jag-jaget”. 

För det mesta umgås ni som vänner, skriver Rankine, ”men ibland kommer era historiska jag, hennes vita jag och ditt svarta jag … störtande med hela kraften i era amerikanska positioneringar. Då står ni där, ansikte mot ansikte under några sekunder som suddar bort leendena från era läppar” och ögonblicket är ”villkorat av det historiska jagets överskridanden”. 

Och i det ögonblicket befinner också vi oss, i samma ögonblick människorna på ett av de fotografier och konstverk Rankine använder som kontrastvätska för sin poetiska röntgen.   

Fotografiet är beskuret, det vi inte ser är offret för den lynchning dessa leende, alldeles vanliga och alls inte monstruösa medborgare begått: ”Du ger tillbaka dig själv tills inget finns kvar utom metaforens upplösta blues”.

FAKTA

Essä/Poesi

Medborgare - En amerikansk dikt

Claudia Rankine

Övers. Marie Silkeberg och Jenny Tunedal

Albert Bonniers förlag