Kvinnoförtryck packat med fakta

Indisk gruppvåldtäkt utgångspunkt i informerande samling

Foto: RAVI CHOUDHARY
Julia Wiræus, frilansjournalist.
BOKRECENSIONER

Titeln på Julia Wiræus reportagebok De kallade henne Delhi Braveheart anspelar på den uppmärksammade gruppvåldtäkten som skedde 2012. En kvinna som varit på bio i ett köpcentrum utanför stan attackerades av en grupp män på bussen som skulle ta henne hem.

För mig är det detaljen med hur de kört upp järnrör i kvinnan som satt djupast spår, ihop med ett vagt minne av att fallet fick politiska konsekvenser. Julia Wiræus, sedan länge bosatt i Delhi, beskriver en del av efterspelen, hur politiker ställdes mot väggen och kläckte ur sig den ena mer misogyna utsagan efter den andra. Kvinnor ska inte gå på bio på kvällen, ungefär. Men också motrörelsen, de enorma protesterna på bland annat universiteten. Hur fallet med ”Delhi Braveheart” blev katalysator för en debatt om kvinnors rättigheter i Indien som många längtat efter.

Trots sin titel är Wiræus bok bara löst upphängd på historien om gruppvåldtäkten och referenserna till den i de övriga kapitlen känns närmast pliktskyldiga, som ett sätt att skapa en illusion av röd tråd. Annars har reportagen inte mer koppling än att de rör sig i samma ämnessfär – ­genus, sexualitet och synen på kvinnor i det moderna Indien.

Jag lär mig om olika dejting­appars genomslag och komplikationer i ett land där majoriteten av alla äktenskap fortfarande är arrangerade. Om det juridiska erkännandet av ett tredje kön och vardagen för de transkvinnor som kallas hijras. Om hur nätets inblandning i arrangerade äktenskap skapat en helt ny marknad för ett slags underjordiska privatdetektiver.

Jag lär mig, det vill säga, jag inhämtar kunskap jag inte tidigare hade, fakta och statistik, ett och annat pratminus från en intervjuperson. Men samtidigt kommer jag på mig själv med att söka med ögonen efter något extra, något som inte är lika lätt, eller lättare, att hitta på Wikipedia.

Wiræus är uppenbart väl insatt i sitt ämne, namn, begrepp och siffror strösslas över sidorna så att man nästan känner hur de trängs i hennes huvud för att få komma ut och fästas på papper. Men som helt oinsatt blir det lätt både internt och ytligt samtidigt, som läsare utan förkunskaper vill jag ha en berättelse.

De kallade henne Delhi Braveheart innehåller flera intressanta ansatser, men Wiræus byte från tidningstextens tuktade neutralitet till bokformens både mer tillåtande och mer krävande form fungerar inte riktigt.

Den standardiserade reportageinledningen med platsernas färger och dofter är ofta det enda jag får som placerar mig inuti händelserna, sen tar redovisningen över där information kommuniceras komprimerat och monotont.

Som referensverk för någon som själv studerar det samtida, urbana, Indien fungerar boken säkert utmärkt. Men vi som förlitar oss på fängslande läsning för att kunna bli maniskt intresserade av nästan vad som helst gör nog bäst i att leta vidare.

ARTIKELN HANDLAR OM