Sara Lövestam

Här får barnlösheten också sluta lyckligt

Sara Lövestams berättelse om livet utan barn är bitvis väldigt rolig

Av: 

Anna Andersson

Sara Lövestam (f. −80) har skrivit närmare 30 böcker, bland annat för unga och om grammatik. Under 2021–22 har hon givit ut Monika-trilogin.
Sara Lövestam (f. −80) har skrivit närmare 30 böcker, bland annat för unga och om grammatik. Under 2021–22 har hon givit ut Monika-trilogin.

BOKRECENSIONER

I ett antal krönikor i DN har Hanna Hellquist under det senaste halvåret skrivit om sina försök att få barn på egen hand. Det som får texterna att stå ut, jämfört med andra liknande berättelser, är att de är skrivna i presens – hon vet inte om det kommer att lyckas. Hon pallar att blotta sin längtan innan hon vet om den kommer att besvaras; det modet är antagligen det som gör henne till Sveriges bästa krönikör.

För den som är ofrivilligt barnlös finns ju bara ett lyckligt slut.

Men om det inte kommer ett barn? Blir man evigt olycklig då?

Samhällets svar på detta, vill jag hävda, är ja. Barn är meningen med livet, bara den som har barn vet vad riktig kärlek vill säga. De som är riktigt hardcore kan säga sådant som att man inte blir riktigt vuxen förrän man fått barn, eller inte fullt ut är en kvinna.

Jag vet detta eftersom jag själv tillhör de barnlösas skara – ofta är det lättare att få syn på en norm när man själv står utanför den. Och normen att man ska ha barn är stark. I en grupp kvinnor som inte känner varandra särskilt väl är familj ofta det första samtalsämnet. Jag tillhör inte dem som kräver att bli kallad barnfri i stället för barnlös och jag blir varken arg eller ledsen när någon frågar ”Har du barn?”. Men jag kan förvånas över hur många som vid ett nej frågar ”varför inte?”. Det är en väldigt privat fråga, även om det som i mitt fall inte ligger någon stor sorg under den då det inte är viktigt för mig med egna barn.

Men jag erkänner att det kan vara en liten lättnad att träffa, höra eller läsa om kvinnor som inte heller har en barnaskara att hänga upp tidens gång på

Det tog tid för mig att inse det, eftersom, tja, normen ser ut som den gör – man växer upp, förväntas träffa någon och få barn. Men med rätt män vid fel tillfällen och fel män vid rätt så blev det inte så för mig och jag har aldrig ens googlat hur man försöker på egen hand. Jag är nöjd med hur det blev (jag säger det med all respekt och sympati för barnlösa som inte känner så). Det händer, kanske ett par gånger om året, att jag vaknar i vargtimmen med en stark känsla av förvåning i kroppen – ”det blev inga barn!?”. Å andra sidan, den som vaknar i vargtimmen och tycker att livet är precis som det ska kan ju anmäla sig i valfri reception.

Men jag erkänner att det kan vara en liten lättnad att träffa, höra eller läsa om kvinnor som inte heller har en barnaskara att hänga upp tidens gång på, eller som har ett givet go to-svar på frågan vad man är mest stolt över i livet. Det har antagligen bidragit till att jag tycker så mycket om Sara Lövestams Monika-trilogi, tätt utgiven under 2021-22.

Den handlar om Monika Bengtsson som när första delen Ljudet av fötter börjar förgäves har lagt ett drygt decennium på att försöka bli mamma. Att det i dag finns hjälp att få för de som är ofrivilligt barnlösa är förstås en välsignelse – men när det inte funkar kan det till slut nästan bli en förbannelse. För när ska man sluta, när ska man ge upp? När ”alla” säger att barn är meningen med livet, och det finns hjälp att få – är det då inte ditt eget fel om du förblir barnlös och olycklig?

Hon är väldigt bra på att beskriva hur en oförlöst längtan sätter sig i en människa – knuten i magen, känslan av misslyckande

Där befinner sig Monika, inför sitt sista IVF-försök. Hon befinner sig också i en tvåa i söderförort tillsammans med katten Stina Jankell, på Stockholms universitet där hon forskar i mytologi, och som granne till Texas, en tonåring med trassligt hemliv. Hon har, mot rätt kassa odds, skapat sig ett gott, innehållsrikt liv. Men för henne kretsar livet runt det som saknas, ett barn, med allt vad det innebär av hormonsprutor, gynekologbesök och sorg när mensen ändå kommer.

Sara Lövestam har i intervjuer varit öppen med att den erfarenheten är hennes egen och det märks. Hon är väldigt bra på att beskriva hur en oförlöst längtan sätter sig i en människa – knuten i magen, känslan av misslyckande, duckandet av frågor eller av situationer där man riskerar att bli blottad. Oförmågan att glädja sig åt andras graviditeter, och skammen över att känna så. Det är ett hårt arbete som tar så väldigt mycket kraft, som kostar så mycket.

Parallellt med försöken att skapa en ny generation, forskar Monika i de som gick före henne själv. Lövestam har vridit temat om rötter och tillhörighet ett varv extra då Monika har vuxit upp i ett fosterhem. Vi är ju inte bara en produkt av gener som blandats, vi har också ett socialt arv – det är inte alltid som våra rottrådar löper precis där dna-strängarna gör det.

Genom trilogin nystar Monika upp generation för generation av sin biologiska släkt, genom ett armt Sverige – ganska snart långt norrut – där människor föddes, slet ont och sen lämnade livet och historien. Om det inte gick riktigt illa vill säga, och de hamnade på någon institution; nästan den enda möjligheten för en fattig människa att få sitt liv offentligt noterat utöver födsel och död.

Det hade kunnat bli dyster läsning om det inte var för Sara Lövestams humor och omsorg om sina karaktärer. Deltagarna i den lätt vansinniga skrivarkurs Monika hamnar på i del två, Bära och brista, ser först ut att bli karikatyrer men kläs sedan på lager som gör dem rätt älskvärda. Lövestam har också ett sinne för detaljer som bygger miljöerna i de historiska partierna utan att det slår över i redovisning – man får veta precis lagom mycket om samiska tråddragare, till exempel.

Det är förstås ingen slump att Sara Lövestam låter Monika Bengtsson vara doktor i mytologi. Det ger henne en professionell syn på människans behov av berättelser där vi kan se oss själva. Barnlösa kvinnor har alltid funnits – visste du att 22 procent av svenska kvinnor på 1880-talet inte fick barn? – och de har spelat roller för andra. Deras liv har inte varit utan mening.

Man behöver självklart inte vara barnlös själv för att uppskatta Monika-trilogin, den är god underhållning för vem som helst – denna berättelse om barnlöshet och fattig-Sverige är emellanåt mycket rolig. Men för den som kämpar med frågan erbjuds här en påminnelse om vi kan fylla våra liv med mening alldeles på egen hand – och att ett lyckligt slut kan vara ett annat än du tror.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Alla pratar om ofrivillig barnlöshet

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Sara Lövestam

Ofrivillig barnlöshet

Hanna Hellquist