Bokrecensioner

Vasst och vemodigt om ett krisande USA

Ben Lerner skriver formidabelt bra i ”Topekaskolan”

Av: 

Pia Bergström

Ben Lerner, f 1979, är författare och litteraturprofessor.
Ben Lerner, f 1979, är författare och litteraturprofessor.

BOKRECENSIONER

Den stora amerikanska romanen har inte setts till på ett tag. Kanske är 40-årige Ben Lerners Topekaskolan ett försök att återupprätta den. Det litterära greppet i den uppenbarligen autofiktiva romanen är både vittfamnande och detaljrikt, både ytterst personligt och samtidigt en ironiskt vass och vemodig rapport om läget i ett stagnerande, polariserat och krisande Amerika.

Lerner, också poet och litteraturprofessor, skriver formidabelt bra. Han inte bara fångar ett jag, ”Adam”, som aldrig känner sig riktigt hemma i hålan i Kansas där han satts att växa upp. På sitt smidiga, skarpsynta, mångordiga men exakta sätt skriver han också fram sina judiska medelklassföräldrar, deras inre och yttre språk och verkligheter. 

Båda är idealistiska och vänstervridna psykoterapeuter från New York som flyttat till Topeka för att jobba på ett nybildat psykoanalytiskt institut, här kallat Stiftelsen, grundat av några aktade äldre psykiatrer med bakgrund i den gamla världen där de haft personlig kontakt med både Freud och Jung.


Den lilla familjen flyttar in i en gammal viktoriansk villa, umgås bara med likasinnade på Stiftelsen, binds ihop av trivsamma middagar med vin och småbarn och en terapeutisk jargong som också blir en del av sonens verklighetsförståelse. 

Deras patienter kommer huvudsakligen från Topeka och småorterna omkring, med de vanliga mentalsjukdomarna men också offer för familjevåld, grannkonflikter, missbruk. Adams pappa Jonathan blir med sitt mjuka resonerande sätt ”expert” på att hjälpa ”förlorade unga män”.

Den lika sympatiska mamma Jane är karriäristen i familjen. Hon skriver flera lättillgängliga böcker om familjerelationer, blir känd och kramas på tv med Oprah. Samtidigt med kändisskapet börjar de anonyma, hatiska ”Männen” hota och trakassera henne på telefon. 

(I verkligheten heter Ben Lerners mamma Harriet Lerner, världskänd med bestsellern Kvinnors vrede, en pocket som stod i också min bokhylla innan sista utrensningen).


Adam, med sin judiska, intellektuella bakgrund, intresse och begåvning för språk och poesi måste hitta egna strategier att hitta en identitet och tävla med klasskompisarna, de vita  vältränade, tidigt bilburna Topekakillarna vars vanligaste tillmäle om någon avviker är ”bög”, och som också lär sig hantera vapen vid unga år. Just skildringen av det underliggande våldet och den lättväckta vreden hos 90-talets unga män är en av de mest imponerande aspekterna av romanen.

Men det är framför allt det levande obesvärade skrivsättet som gör att man tumlar med i historien som i en stark ström. 

Lerner varvar Adams egna erinringar och reflektioner med partier skrivna som föräldrarnas personliga medvetandeströmmar, med utvikningar, associationer, minnen. Det hela flyter ihop bra men de olika rösterna påminner också om att allt ändå är subjektivt, och att världen kanske inte finns till annat än i tankarna hos de människor som lever under en viss tidsperiod. 

Därför känns också litteraturen, och romanen, också den man just läser, plötsligt livsviktig i en tid då beskrivningarna av världen så lätt förvrängs och förytligas av snuttifierade medier och politiska demagoger. 


Men ibland, särskilt när Lerners språkhantering är som mest virtuos, kanske när han berättar om de debatt- och retoriktävlingar där Adam triumferar som sistaårsstudent i high school eller när han berusad på en fest lyckas freestyla rap nästan till tungomålstalande känner jag mig som en gapande publik som främst ska imponeras på. 

Även när författaren gör sig till tolk för den unge missanpassade före detta Institutet-patienten Darrens svajigt mytiska och verklighetsgrumliga tankar som utgör ett återkommande (och mycket starkt!) inslag i romanen. 

Det är som om det blir för totalt detta litterärt urskickliga sätt Lerner har att fånga in alla nyanser med sitt språk. Han tycks knyta in allt, göra allt i hela världen till sitt, bestämma vad som Är.

Dock är det ju ofrånkomligen just detta som är att skriva en roman om verkligheten, tiden, livet, det är den makten en författare tar. 


Det finns ett debattknep som kallas ”utbredning” som författaren till slut självironiskt vänder också mot sig själv. Med sina retoriska knep, med små blinkande detaljer visar han också på hur farlig den språkliga makten är om man missbrukar den, mobbar med den, förminskar någon med den, vilseför med argumentsprut som täpper till käften på folk eller får dem att tappa den egna tråden. 

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Bokrecensioner

USA

Familjerelationer