Visor och revolution

BOKRECENSIONER

Berättelsen om Fred Åkerströms musik en viktig del av svensk kulturhistoria

1 av 2
Fred Åkerström (1937–1985) slog igenom 1963 med tolkningar av Ruben Nilsons sånger. Det blev ett slags genombrott för den svenska visan. Foto: Leif R Janson

I filmen Cornelis (2010) finns en scen när den då ännu okände Cornelis Vreeswijk hamnar på samma fest som sin idol Fred Åkerström. Åkerström – spelad av David Dencik, som guldbaggenominerades för bästa manliga biroll – sitter ensam i ett hörn och surar men Cornelis vågar till slut gå fram och presentera sig. När han berättar att han också är trubadur tar Fred Åkerström fram en gitarr och säger åt honom att spela. Cornelis sjunger Mördar-Anders och alla på festen jub­lar. Några år senare var Fred Åkerström utkonkurrerad av sin unge beundrare.

Är det inte dags för en film om Fred Åkerström också? David Dencik skulle kunna spela huvudrollen.

Nu har det i alla fall kommit en ny bok om honom. Peter Mosskins Fred Åkerström – Ingenstans fri som en fågel handlar till skillnad från dottern CajsaStina Åkerströms Du och jag, farsan (2010) mer om Åkerströms musik än om hans liv.

Boken går kronologiskt igenom Fred Åkerströms artistbana och blir därmed även en skildring av den svenska musikens utveckling under ett par årtionden. Det kanske inte ligger något gigantiskt forskningsarbete bakom – stora delar av texten består av klipp från andra böcker eller från olika hemsidor.

Fred Åkerström slog igenom 1963 med tolkningar av Ruben Nilsons sånger – exempelvis Den odödliga hästen och Åkare Lundgrens begravning. Det blev ett slags genombrott för den svenska visan, vilket i sin tur innebar att den uttalat politiska musiken återupplivades. Det är svårt att tänka sig sjuttiotalets radikala musikrörelse, den som i efterhand kallats ”proggen”, utan sextiotalets visvåg. Inte minst fick Fred Åkerströms Dagsedlar åt kapitalismen (1967) stor betydelse, även om en del av texterna – särskilt hans egna – ärligt talat är ganska taffliga.

I början av sjuttiotalet radikaliserades Åkerström ytterligare och mitt i karriären engagerade han sig i KFML(r), som knappast var den största och bredaste av vänsterorganisationerna.

I boken berättar hans gamle medmusiker Peter Schuback att Fred Åkerström var bättre på scen än i studion: ”När jag hör Freds skivor tycker jag inte att det kommer i närheten av hans framträdanden.”

Det låter rimligt. Av det som finns på skiva med Fred Åkerström är det liveinspelningarna som sticker ut. Som allra bäst är nog Fred Åkerström på samlingsskivan Stöd de strejkande hamnarbetarna (en inspelning av en solidaritetskonsert) från 1974. Skivan är utgiven på KFML(r):s bolag Proletärkultur, vilket garanterade minimal spridning utanför det egna förbundet. Men det hedrar förstås Fred Åkerström att han satte sina politiska åsikter framför skivförsäljningen.

Stöd de strejkande hamnarbetarna spelar Fred Åkerström bland annat Nils Ferlins En valsmelodi så att inte ett revolutionärt öga kan ha varit torrt. Det gör inget att han glömmer bort texten på ett ställe eller att han egentligen är alldeles för tjock för att sjunga ”jag är ganska mager om bena/tillika om armar och hals”. Ingen har som Fred Åkerström kunnat ge liv åt textens fattige poet som måste svika sina ideal för att överleva: ”Jag har sålt mina visor till nöjets estrader/och Gud må förlåta mig somliga rader”.

Fred Åkerström lämnade snart KFML(r) och återvände till nöjets estrader där han gjorde succé med sånger av Bellman. Carl-Michael Bellman hade kunnat gå till historien som maktens lakej – kanske inte helt oförtjänt eftersom han skrev en hyllningssång till Gustav III efter dennes statskupp 1772. Men Bellman var inte bara kungafjäskare utan även en folklig diktare som skrev realistiska skildringar av Stockholms fattigkvarter. Det var den sidan av Bellman som Fred Åkerström lyfte fram.

Peter Mosskins bok är fylld av beundran för biografiobjektet. Han skriver att ”ingen annan på tvåhundra år lyckats bättre med” att gestalta Bellman. Det har han nog rätt i. Fred Åkerström var med om att återerövra Bellman från finkulturen liksom han var med och gjorde visan folkkär. Därför blir berättelsen om hans musik en viktig del av svensk kulturhistoria.