Vredens dag för kristendomen

BOKRECENSIONER

Småstad på dekis i Robert Coovers USA

Foto: Thinkstock

Religiös fundamentalism är en gammal företeelse som har präglat västerlandet långt fram i modern tid. Såväl katolicismen som protestantismen, och alla de varianter däremellan som uppstod i och med reformationen, har hävdat Sanningen med Bibeln som rättesnöre, vilket har kostat åtskilliga människor livet. När vi talar om islamisk fundamentalism tenderar vi att glömma bort vilka hemskheter som har utförts i kristendomens namn. Det är också främst den islamiska fundamentalismen som blivit föremål för romanförfattare; Orhan Pamuks Snö, Richard Flanagans The Unknown Terrorist eller Mohsin Hamid The Reluctant Fundamentalist – alla publicerade under 2000-talets första decennium. Men var är den roman som vänder på steken och synar västerlandets, inte minst den amerikanska, hårdföra kristendomssynen?

Frågan är retorisk, eftersom det nu finns en sällsynt inträngande, spännande, underhållande och mäktig roman i ämnet; Robert Coovers 1 000-sidiga undergångsroman The Brunist Day of Wrath – Vredens dag enligt brunisterna.

Men vi måste backa en smula. Coover debuterade 1966 med den Darwin-klingande titeln The Origin of the Brunists, som handlar om hur en gruvolycka i den lilla sydstatsstaden West Condon leder till hur en av de överlevande, katoliken Giovanni Bruno, blir föremål för en kult. Kulten blir med tiden en kyrka som tolkar den i närmast apatiske Brunos egenartade meddelande som att den yttersta dagen är nära förestående. Hela staden dras in i den annalkande katastrofen, som slutar med att Giovannis syster Marcella dödas när alla brunister samlas i storm på ett berg för att invänta himmelsfärden.

Nu, ett halvsekel och cirka 25 romaner och novellsamlingar senare, har Coover kommit med en uppföljare. West Condon fem år senare, och brunisterna är tillbaka. Situationen är betydligt allvarligare. West Condon är en stad på dekis. Arbetslösheten är omfattande, stadskärnans butiker antingen igenslagna eller hotade av konkurs, ungdomarna dricker billig sprit och de gamla brunisterna, som efter katastrofen fem år tidigare har hållit sig passiva, börjar sakta men säkert att återuppstå. Ett myller av personer representerar ett USA i mikroformat; här finns bankdirektören och borgmästaren, butiksägare och de arbetslösa, ungdomar som mekar med bilar eller börjar på college och naturligtvis företrädare för en rad olika kyrkor, däribland Abner Baxter, som blir den alltmer fundamentalistiske ledaren för de återuppståndna brunisterna.

Till skillnad från Coovers övriga författarskap, som präglas av genrelekar, satir och en hejdlös kritik av amerikanska myter (The Public Burning är hans mest kända, om avrättandet av makarna Rosenberg, med Richard Nixon som romanens berättare), så är The Brunist Day of Wrath en rätt väluppfostrad roman i traditionen från Theodore Dreisers eller John Dos Passos. Coover skriver med absolut lojalitet med de olika personerna, de må vara mer eller mindre sinnesrubbade, mördare och våldtäktsmän, new age-damer eller profeter som tror att Jesus Kristus har tagit plats i deras kroppar. Bibel-citaten flödar men med lojaliteten följer också att Coover visar hur ingen lyckas se något från någon annans perspektiv. Några egentliga förhandlingar är alltså inte möjliga och den alltmer infekterade stämningen får samma obevekliga utveckling som i en grekisk tragedi – men i episkt format.

Det enda undantaget i detta omfattande persongalleri är den unga Sally Elliott, Coovers alter ego, som genomskådar varje religiös galenskap. Hon bär T-shirts med texter som ”Support atheism: a non-prophet organization” och är snabbtänkt och analytisk. Romanen slutar också med att hon skriver en bok om katastrofen. Men innan detta lokala Harmagedon brakar loss så skildrar Coover på närmare 200 sidor hur världen går under. Enstaka pistolskott och inbrott leder till ömsesidig upprustning, ett motocykelgäng med kristna tatueringar ser våldet som problemlösning och när stadens mäktiga bankdirektör Cavanaugh försöker få hjälp utifrån av guvernören, så kommer den alldeles för sent. Rena massakern vidtar och vem som egentligen är mest skyldig blir svårutrett. Det är alltså ett undergångsdrama som utan större svårigheter låter sig översättas till politiskt-religiösa konflikter i betydligt större skala.

Här finns också en stilistisk ironi. Coover må vara lojal med sina personer, men i stilen – långa, eleganta och ofta roligt formulerade satser – så finns en ofta drastisk ironi som är vikt åt läsaren. Vi kan se galenskapen, dumheten och trångsyntheten, men det kan inte de som agerar i romanen. Det är alltså som i vilken internationell konflikt som helst där religionen används som bevekelsegrund. Läsaren av Coovers roman är lika maktlös som verklighetens medlare eller intellektuella som söker lösningar. Samma sak med underhållningen, den är förbehållen läsaren.