Skepp och skoj

Barbro Westling slungas omkring i Eva-Marie Liffners nya roman

avBarbro Westling

Foto: Daniel Pedersen
Skeppsbyggaren Fredric Henric af Chapman (1721–1808) porträtteras av Eva-Marie Liffner.

Den åldrade och sjuke Fredric Henric af Chapman ligger till sängs på gården Skärva utanför Karlskrona. Elfenbenständerna i vattenglaset, den kliande peruken avtagen. Han oroas över eftermälet och sitt eget gravmonument ute på Skärva. Hans livskamrat Lisen har gett honom barkavkok mot febern.

I huvudet virvlar spökbesättningar, seglatser, hydrodynamiska beräkningar, loppskutor och hela Öster­sjöväldets storhet och ­kollaps. ”Sängen är en flotte man ej bör lämna, nattljuset en flämtande akterlanterna i mörkret.” Det är döden som nu väntar på Sveriges förste store skeppskonstruktör och vice­amiral.

Eva-Marie Liffner skriver om af Chapman (1721–1808) som i en roande skeppar­historia, mustigt och fyllt med historisk ackuratess. Det sjunkna Atlantis är en röd tråd som dyker upp i olika skepnader när havets speglingar, djup och hägringar tas tillvara litterärt. Liksom den lilla havsnymfen, solstenen, Thetis som blir ständig följeslagare.


Kartan är stor med tyngdpunkt i Karlskrona och blekingska Dagstorp, Augerum och Hjortahammar. Här flyter berättandet fram och Liffner diskriminerar inte mellan historiska personer, huldror, svenske kungen, gastar och andra fiktiva gestalter. Språket är tryfferat med maritima termer och övertygar som 1700-tal genom sin efterforskade precision samt visar även respekt för förgången tid.

Att den sängliggande Chapman berättar för tösen Lill-Maja är dock en ram som gärna kunde ha utgått. Den irriterar med sin konventionella gullighet och står illa mot den kärvhet som annars präglar framställningen. 

Huvudpersonen får jag faktiskt heller inte riktigt korn på. Han försvinner liksom i alla fantasier och händelser. Men dessa gör så mycket annat ­intressant synligt. Fattigdomen, det råa och fuktiga, smutsen, ohyran och rödsoten, arrak med smak av finkel.


”Vem kan segla” lyckas både vara ett fantasteri och en ­levnadsbeskrivning. Jämför man med Eva-Maria Liffners senaste roman, Blåst! är ­berättelsen mindre splittrad och betydligt lättare att följa.

Det gäller bara att inte börja sortera det ena från det ­andra.

Olika verkligheter vävs ju samman i en kavalkad över ett långt och extraordinärt ­yrkesliv i krigets och vetenskapens tjänst. Bara att njuta av färden.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman