Hejar eller heilar de?

I tider av kris samlas tyskar kring fotboll och flagga

Jublande tyska fotbollsfans – före förlusten mot Italien. Foto: AP

I morgon söndag skulle Tyskland ha spelat EM-final. Under senare år har jag, som så många andra, förförts av lagets sätt att framträda på planen. Likväl gläds en liten del av mig över semifinalförlusten mot Italien; över att slippa se glädjescenerna i Berlin.

För att förstå de dubbla känslorna måste bandet backas till 2006, VM på hemmaplan, då det tyska landslaget vann den breda fotbollspublikens hjärtan. Föraktad pansarfotboll ersattes av flärdfull snabbhet och en hel värld tjöt i förtjusning. Samtidigt skedde saker och ting på gator och torg. Människomassor och överallt flaggor i svart, rött och gult. I ett land som, av lätt insedda historiska orsaker, länge tonat ner sina nationella manifestationer var detta något nytt.

Plötsligt kände den nationella euforin inga gränser. Till och med den vanligtvis vakthållande vänsterliberala kvalitetspressen stämde in i kören, försäkrade att flaggandet var festligt, frejdigt, postmodernt och politiskt ofarligt. Ändå skavde det.

Med någon minut kvar av åttondelsfinalen mot Sverige ställde sig tusentals tyskar upp och skanderade taktfast: Sieg! Sieg! Sieg! Slagordet betyder förvisso bara seger, men visar likväl att historien inte så lätt kan vändas ryggen, att fotbollens känslorepertoar har en annan innebörd när den inte förbinds med en förening, utan med nationalstaten som politiskt projekt.

Det är därför välkommet att socialpsykologen Dagmar Schediwy, med sin innehållsrika bok Ganz entspannt in Schwarz-Rot-Gold? (Helt avslappnat i svart, gult och rött? Den nya tyska fotbollspatriotismen i socialpsykologiskt perspektiv), sätter den nya tyska fotbollspatriotismen under kritisk lupp. Bland annat ifrågasätter hon bilden av ett folk som började flagga spontant.

En genomgång av medierapporteringen inför turneringen visar att patriotismen var påbjuden. Springerägda Bild trummade tidigt ut till sina tolv miljoner läsare att det var rätt och riktigt, rent av sexigt, att bära de tyska färgerna. Kritikerna avfärdades som skitnödiga tråkmånsar. Scenerna 2006, som sedan upprepats vid varje mästerskap, går således att se som en självuppfyllande politisk profetia.

Miljonmanifestationerna runt om i Tyskland möjliggjordes av landslagets fartfyllda framgångar. Schediwys intervjuer med två hundra fans visar dock att fotbollen var förvånansvärt oviktig för det flaggande folket. De bästa mästerskapsminnena rörde inte spelet utan stämningen. Att de draperade sig i svart, rött och gult förklaras med kärlek till landet, snarare än till laget. Flera berättar om befrielsen att vifta tyskt utan att bli historiskt tillrättavisad.

Svaren hade säkerligen sett annorlunda ut om Schediwy inte enbart frågat människor som såg matcherna på städernas storbildskärmar; platser de riktigt fotbollsintresserade skyr som pesten. Likväl speglar svaren en tilltagande och intolerant tysk nationalism samt konservativa krav på slutstreck i den historiska skulddebatten.

Schediwy förklarar behovet av sammanhållning och ställföreträdande stolthet med sociala faktorer. I tider av kris och tuffa nyliberala tag är det ingen slump att befolkningen fylkas kring fotboll och flagga. Bollberusningen är således begriplig men skyler samtidigt sociala motsättningar, vilket i förlängningen försvårar politisk mobilisering. Merkel myser och solar sig i spelarglansen.

Schediwy, som lutar sig teoretiskt tungt mot Adorno och Frankfurtskolan, skriver elitistiskt. Mellan raderna föraktar hon den obildade massan och framhäver sitt eget förnuft. Likväl bör hennes varningsord tas på allvar, ej blott i Tyskland.

Fredrik Persson