Dörröppnaren

avJenny Aschenbrenner

BOKRECENSIONER

Jenny Aschenbrenner om en vägvisare till flickskapets stängda värld

Foto: henny stridsberg
Malin Backström (född 1961) debuterade 1997. ”Bara det här med dörrarna” är hennes andra bok.

Ett hem med fönster, kaffekopp och dörrar att stänga. Ett jag som funderar, minns, känner och reflekterar. Glest satta bokstäver i en tunn liten bok. Till en början framstår Malin Backströms Bara det här med dörrarna som ännu en av dessa liksom snäva samtidsromaner där nästan ingenting får hända. Lite blodfattiga, avskalade ner till det minimum där det outsagda blir en brist i stället för en laddning. Men bara till en början.

En tredjedel in i berättelsen drabbas jag på allvar. Av de här raderna till en pappa som just dött men redan när han levde alltid bara varit där som en frånvaro, en brist:

”Det enda arvet jag inte kan förlåta: Att du lämnade mig ensam med hennes gråt. Med all denna gråt som jag trodde att jag hade förorsakat.”

Där öppnar sig för mig en snittyta mot berättelsens blodomlopp. Jag tänker mig att andra läsare upplever samma sorts lucka in mot det som gör ont på riktigt på andra ställen i Malin Backströms precisa och avskalade text, och att samma effekt uppstår. Att man då vill läsa om alla de där orden som det där jaget skriver fram i sin snäva lilla värld, i sitt lilla hem. Orden som från den platsen ända talar om allt det som är viktigt. Och så laddas också det där huset i inledningskapitlen, med fristadens lättnad från allt det gamla som definierat och fortsätter att definiera en långt efter att det står vuxen i passet.

Malin Backströms jag söker dörrar. Sådana som går att stänga, till skillnad från de i hennes barndomshem som aldrig fick låsas eller ens skjutas igen för att skydda en liten gnutta privatliv. Mamma skulle alltid kunna komma in, kunna kontrollera. Nu är flickan vuxen men behöver fortfarande kunna låsa om sig, för att kunna låta sitt språk växa sig så stort som det kan vara, bli den hon är.

Och hon idrottar. Söker kroppens gränser och yttersta möjligheter i basket, volleyboll och innebandy. Drivs som tonåring mot elitsatsningar och lyckas aldrig förmedla att inget gör hennes skott så lamt och hennes steg så stumt som kraven som väcker skräcken för att misslyckas. Jag gillar det där, att kroppen som knippe muskler och samling senor får ta plats, får spela och vara en del av sökandet.

Det är också inom idrottsvärlden, den oförlåtande, normstyrda heteroidrottsvärlden, hon prövar kroppens andra behov. Träffar en tjej och blir förälskad. Men varken hon eller hon vågar stå för det som blossar upp mellan dem på en pizzeria efter en basketmatch, inte inför de andras hånfulla blickar.

Det handlar om flickskap och om ett vuxenblivande som aldrig upphör.

Vi landar i en nutid när en ny kärlek krafsar på jagets tillbommade dörr. En att byta lakan för men samtidigt värja sig emot. Och hur vet man, efter att ett helt liv kämpat med att skydda sig, stänga till om sig, skapa egna rum, när och hur mycket man ska våga släppa in?

Malin Backström ställer inga nya frågor, finner inga helt outforskade marker i människan, tvärtom trampar hon där

många gått förut. Pappalängtan, modersbundenheten, skuldkänslorna och gränsdragningens nödvändighet. Och så kärleken som utväg och hot.

Men hon öppnar nya vägar in mot samma gamla sår – med en drastiskt språklig vändning, ett lappkast från bowlingbana till sönderfall visar hon upp dem på nytt.

Prosa

Bara det här med dörrarna

Malin Backström, Norstedts