Eld som ger liv

BOKRECENSIONER

LENNART BROMANDER bränner sig på Thomas Bernhards furiösa prosa

Foto: Thomas Bernhard. Teckning: TULLIO PERICOLI

Hat är vanligen inte någon fruktbar utgångspunkt för konstnärligt skapande, men Thomas Bernhard är ett undantag. Bernhards passionerade hat mot det falska, förtryckande österrikiska samhälle som gjorde hans barndom till ett helvete är själva grunden till ett av det sena nittonhundratalets märkligaste och starkaste europeiska författarskap. En roman av Thomas Bernhard kräver en djup inandning innan man börjar läsa, för under romanens gång ges ingen möjlighet att andas. Bernhard skriver en furiös prosa som inte liknar någon annans, satserna hamras in i lika snabbt som kontrollerat tempo, upprepningar är vanliga men blir aldrig tjatiga utan har en närmast musikaliskt förstärkande effekt.

Det har gått femton år sedan Thomas Bernhard gick bort, alltför tidigt, och som det ofta blir kom författarskapet att falla litet i glömska några år efter författarens död. Det borde vara dags att sätta det i centrum igen. För mig är Thomas Bernhard en av vår tids mest betydande prosaister.

Ytterst glädjande alltså, att Bokförlaget Tranan nu ger ut hans Undergångaren från 1983, som tidigare inte översatts till svenska. Här ligger inte samma hat till grund som i de självbiografiska romanerna, och Bernhards främsta hatobjekt, den människofientliga österrikiska klerikalfascismen står inte i skottgluggen. I Undergångaren är det en annan lidelse som får författaren att brinna, och undergången är bara ödets skuld. Vad ödet här ställer till med är en extremt begåvad människas förkrossande möte med ett geni.

Berättaren var i sin ungdom en mycket lovande pianist (Bernhard själv tänkte först utbilda sig till musiker), och tillsammans med en annan lika begåvad god vän, Wertheimer, går han en mästarkurs för Horowitz i Salzburg i början av femtiotalet. En annan deltagare i kursen är Glenn Gould, och efter mötet med honom kan ingen av vännerna bli pianist. De inser båda att hur mycket de än övar kan de aldrig överskrida gränsen mellan begåvning och geni. Glenn Goulds genialitet är något från början givet och inget som kan uppnås genom svett och möda. Medan berättaren resignerar, utvecklar Wertheimer ren självdestruktivitet. Han blir trots sin slösande begåvning en undergångare och slutar med att hänga sig.

Det är naturligtvis samma hatiska grundkänsla som i romanerna Bernhard på sitt rasande vis penetrerar även i Undergångaren, men här är hatet inte riktat mot något specifikt (Wertheimer skulle aldrig kunnat drömma om att hata geniet Gould), endast en frustration inför oförmågan att uppnå det absoluta.

Alltsedan romantiken har det inom den västerländska kulturen svärmats kring geni-begreppet. I dag är det knappast en central fråga men Thomas Bernhards passionerade undersökning av hur en begåvning knäcks av mötet med ett geni är starkt berörande just genom den vilda lidelsen i själva framställningen. Undergångaren är en brinnande roman, men även om Bernhard skriver litteratur som man bränner sig på, är det en eld som ger liv.

Roman

Lennart Bromander