Skriva istället för att leva

Annie Dillard tar författarskapet på största allvar

Foto: AP
Annie Dillard fick i september 2015 ta emot en medalj av president Barack Obama. Dillard har tidigare fått Pulitzerpriset.

avJenny Högström

BOKRECENSIONER

Varje författare har sin metod för att lura sig fram till denna till synes fullständigt meningslösa sysselsättning som det innebär att skriva. Ändå är hela poängen just att skriva. Skriva – och därefter fortsätta. Ett författarliv är ett skrivande liv – också när författaren gör något helt annat.

Och ett liv är förstås inte liktydigt med något kardinalknep. Ett liv är ett liv helt enkelt. Man gör så gott man kan och det blir som det blir – och kanske lär man sig trots allt något på vägen som underlättar saker och ting, om man nu tvunget ska hålla på.

Det är med denna utgångspunkt man bör läsa amerikanska Annie Dillards lilla bok Det skrivande livet. Dillard, som debuterade 1974 och fick Pulitzerpriset året därefter för romanen Livet vid ån, skriver prosa, poesi, reportage och essäer. Här framträder hon som essäist, en stillsamt lysande sådan. Boken är från 1989 och den tredje av Dillards böcker att presenteras på svenska av Ellerströms förlag, här i skarp och precis översättning av Niclas Nilsson.

Att boken har några år på nacken är som mest tydligt i det mediespecifika. Här är pennan, pappersarket och skrivmaskinen fortfarande bärande symboler för skrivandets verklighet och vedermödor snarare än den blinkande textmarkören, skärmens återsken, havererade hårddiskar eller internet som en oändlig källa för allehanda distraktioner.

”När du skriver lägger du en rad med ord” skriver Dillard inledningsvis. Nästan omedelbart förvandlas dock raden till något annat: ”en stig som du följer. Snart är du på okänd mark.” Därpå följer jämförelser med andra typer av hantverk, strukturer, färdigheter och verksamheter: att bygga, väva, hugga ved, klättra uppför en stege; konstflygning, kirurgi eller ett schackparti mot en okänd motståndare. En mätarlarv som klättrar uppför ett grässtrå.

Det är författaren som upptäcktsresande. Författaren som dåre, som mystiker. Men också författaren som skriver i stället för att leva. Det inre livet, snarare än det yttre. Litteraturen framför allt. Det är döda krukväxter, försummade relationer, kallnat kaffe, ryggont och att sitta och tänka i evigheter.

”Många författare gör inte mycket annat än att sitta i små rum och erinra sig verkligheten”, skriver Dillard. Ett eget rum, visst, men inte ett rum med utsikt.

I klassiska platonska termer skiljer hon på författarens vision och själva texten, som hon kallar för en skenbild eller ersättning.

Ofta uppfattar jag henne som sträng, asketisk och uppfordrande. Lika ofta känner jag mig tillrättavisad och lite skamsen. Något av en aha-upplevelse är passagen om saker som det kostat författaren något att skriva på ett personligt plan – och som inte minst, och detta är det viktiga, framstår som alltmer oundgängliga och oavvisliga för varje gång de upprepas, oavsett hur illa de egentligen passar i själva helheten. ”Författaren återvänder till dem, till dessa material, dessa lidelsefulla ämnen, som till oavslutade affärer, för de är hans livs verk”, skriver Dillard.

Och visst, klart jag känner till uttrycket ”kill your darlings”, men när Dillard skriver ”du måste förstöra texten och börja om” är det allvar. För kanske måste själva anslaget, och med det hela jävla ursprungsidén, få stryka på foten till förmån för den text som växer fram. Det som går främst är ”samband och enhet med bokens huvudtema”.

Att skriva en bok är ”livet när det är som friast” menar Dillard – men friheten har ett pris, och kräver både mod och ödmjukhet inför de ovissheter som ofrånkomligen kommer att uppstå och beslut som måste fattas.

Som synes är Det skrivande livet typ så långt ifrån en käck guide med handfasta skrivanvisningar man kan komma. Här finns inga motton och det står ingenting om rutiner, disciplin eller inspiration. Den är definitivt inte skriven för någon rastlös kbt-generation, den är skriven inifrån den förment goda litteraturen, och med denna litteratur: Henry James, Thoreau, Helen Keller, Beckett och så vidare.

Ibland är den krass, hänsynslös och realistisk – samtidigt som den redan från början har en dragning till liknelsen och abstrakta/sedelärande berättelser som ibland går mig på nerverna. Jag har liksom ingenting emot författare som talar ur skägget. Och jag har heller ingenting emot en författare som smutsar ner sig i sitt skrivande och läsande.

Oavsett vilket är Det skrivande livet en bok att tänka med, och för den som själv skriver och tar sitt arbete på allvar, att förhålla sig till, opponera sig mot eller kanske falla till föga inför. Hur blir det för dig?

ARTIKELN HANDLAR OM

Litteratur