Bokrecensioner

Under skräpet finns det guld

ATHENA FARROKHZAD gräver i gamla översättningar

Eric Hermelin (1860–1944) tillsammans med en sjuksköterska vid S:t Lars hospital i Lund.Bild ur boken

Om man bortser från två nyligen utkomna samlingar med dikter av skalden Hafez, den ena i författaren Fateme Behros och den andra i forskaren Ashk Dahléns översättning, får den som vill fördjupa sig i klassisk persisk poesi på svenska fortfarande hålla till godo med den mytomspunne baronen Eric Hermelins översättningar från 1900-talets början. Sedan drygt trettio år tillbaka finns boken Persiska antologin att tillgå, en numera klassisk samlingsvolym som består av författaren Carl-Göran Ekerwalds urval bland Hermelins tusentals översatta sidor. När Karneval förlag nu ger ut Persisk balsam, ännu en volym med dikter i Hermelins översättning, är det också denna gång Carl-Göran Ekerwald som står för urval och förord.

Innan jag kan läsa Sadi, Attar, Rumi, Khayyam, Firdausi och de andra poeterna i Persisk balsam måste jag sprätta upp de 300 sidorna. Det är fint att bokens taktila aspekter på ett så tydligt sätt integreras i läsakten, tänker jag när jag sprättar. Men allteftersom jag bekantar mig med antologins övriga utformning blir jag misstänksam: Är det inte i själva verket ett stråk av orientalism som spökar i detta layoutval? Har inte sprättandet något att göra med de föreställningar om sinnlighet och tradition som den västerländska blicken så ofta förknippar med persisk litteratur?

Den som i Persisk balsam vill hitta exempel på orientalism behöver i alla fall inte leta särskilt länge. Redan titeln, som enligt Ekerwald refererar till Attars tal om det sufiska budskapet som ett balsam för kranka hjärtan, är illavarslande. I kombination med omslagsfotografiets mörkröda tyg och texten på första sidan – en svensk folkvisa från 1856 som börjar med raden ”Till Österland vill jag fara” – framkallar den skepsis hos mig. När jag läser blir jag tvungen att försöka tänka bort hela den kontext som dikterna placerats i.

Carl-Göran Ekerwald är väl bevandrad i de sufiska tankegångar som är centrala för många av de persiska poeterna. I sitt stundtals romantiserande förord gör han intressanta jämförelser mellan sufism och bland annat Jacques Lacans teorier och Nikanor Teratologens texter. Dikt-urvalet börjar med ett trettiotal sidor av Sadi. I nästan varje dikt av denna 1100-talspoet finns några slagfärdiga rader som jag stryker under, sentenser som ska fungera som diktens kärna. Till exempel ” Grenen, som full af frukt är, böjer hufvudet mot marken”, i en dikt om oansenlighet som karaktärsdrag. Omar Khayyams Rubaiyat, fyraradingar som får avsluta urvalet, fascinerar mig med sin dekadenta humor och uppkäftighet. Khayyam bäddar inte in dikternas sensmoral i invecklade liknelser, utan säger rakt ut vad han menar: Drick vin och döm inte din nästa om hon dricker.

På bokens baksida kan man läsa om Hermelins stormiga levnadsöde, och insidesfliken pryds av ett fotografi på honom från S:t Lars mentalsjukhus. Persisk balsam är faktiskt en bok som mer än något annat handlar om just Eric Hermelin. Visst är det glädjande att översättaren inte på sedvanligt vis betraktas som en transparent kropp och att översättningen ges status av text i egen rätt. Men frågan är varför detta görs just med de persiska poeterna. Behöver den persiska poesin verkligen saluföras genom den fiktion som skapats kring Eric Hermelins liv?

Hermelin har vinnlagt sig om att ordagrant överföra dikternas innehåll till svenska. Och lika stor respekt som han har haft för de persiska dikterna har Ekerwald för hans översättning av dessa. Inga ingrepp har gjorts i Hermelins versioner, vilket tyvärr gör dem ganska svårlästa. Förutom en bitvis säregen stavning saknar också dikterna den elaborerade form som utgör den stora behållningen på persiska. Det resulterar dessvärre i att de ofta framstår som ganska banala. Det som gör existentiella tankar till briljant dikt handlar ju för det mesta om att poeten ger dem en formulering som återaktualiserar deras nötta budskap. Och när formuleringarna i översättning saknar varje språklig finess framstår det existentiella budskapet följaktligen också som skåpmat. Däremot skulle denna volym, i egenskap av betydelseindex, kunna fungera som ett utmärkt komplement till en utgåva där form och litteraritet står i fokus.

Att Eric Hermelins översättargärning är anmärkningsvärd och betydelsefull är bortom allt tvivel. Men Fateme Behros och Ashk Dahlén – eller någon annan med tillräckliga kunskaper i persisk-svensk översättning – skulle ni inte kunna åta er att revidera hans arbete? Det skulle öka dikternas läsbarhet avsevärt, och hade säkert också glatt Sadi, Attar, Rumi, Firdausi och deras poetkollegor. Då skulle man också med fördel kunna vädra ut balsamets orientalistiska lukt och låta dikterna själva stå i fokus.

Athena Farrokhzad