För de döda – och de levande

BOKRECENSIONER

PIA BERGSTRÖM läser en helgjuten berättelse av Niklas Rådström

Foto: Niklas Rådström.

De unga döda, de som gudarna älskar. Alla har vi någon, som aldrig lämnar oss. I En handfull regn berättar Niklas Rådström, född 1953, att tre av hans klasskamrater i Sofia folkskola på Söder dog en förtidig död. Thomas av en överdos, den blyge Leif sköt sig i sin bil nere vid Hammarbykajen och Rådströms bäste vän Bengt, ”den roligaste, infallsrikaste och mest talangfulla människan” han nånsin känt, tog sitt liv en vårnatt 1977 genom att hoppa från Västerbron.

Varför gjorde han det? Varför valde han att dö när alla livets möjligheter låg framför honom, de flesta oprövade? Det är först nu, 30 år senare, efter att själv har varit nere i en djup depression som Rådström vågar öppna minnenas stängda valv. En handfull regn handlar om vänskapen med Bengt, svindlande ner i mörker och smärta, om barndomens aldrig avslutade lekar och om ungdomens idealitet och gränslösa förhoppningar.

Innan Bengt ensam gick genom staden bort till Västerbron lämnade han en lapp i sin mors lägenhet där han skrivit att ”han inte ville leva om han inte kunde leva ett människovärdigt liv”.

I tanken på självmordet finns något ”försåtligt skrämmande, nästan förföriskt”, skriver Rådström. ”Den rör vid det hos oss som tvivlar på att vi blivit satta på jorden för att bära ett liv genom tiden, ett liv som är en gåva att vårda och förvalta, och inget att förkasta eller att sätta i pant mot något annat. Det har skrämt mig att röra vid den tanken och det skrämmer mig fortfarande.”

Tvivel alltså. Svåra frågor utan svar. Rådströms avklarnade och personliga berättelse om barndomsvännen rör mig ändå starkare än någon annan text gjort på mycket länge. Jag märker att jag efter läsningen börjar tänka mindre fastlåst på mitt eget liv, det smyger in ett slags ... ja vad är det, tacksamhet? En handfull regn är ingen roman, snarare en undersökning av författarens egna existentiella utgångspunkter, även i skrivandet: ”Jag kan inte tänka mig att jag skrivit en enda rad i mitt liv utan att någonstans ha haft Bengt i tankarna.” Hans bok förenar en levande barndoms- och ungdomsskildring från 60-talets Söder med ett mer abstrakt resonemang om självmordet som psykologi och filosofi, samt sparade collage och några av Bengts egna dagbokstexter. Ändå känns boken förunderligt helgjuten, aldrig sentimental, både tung och lätt.

Ögonblicken glimtar till likt epifanier: smältvattensegling och Piff-gömmor i Vita bergen, knallpulverknallar och flipperspelsturneringar, roliga timmen med Benke och Nicke, kattungar och mobbare, Stålmannen och Stäppvargen, leda och engagemang: nätter med te och rökelse och rökning, Coltrane och Kinks och Visions of Johanna och Jean Luc Godard; ”Allt hängde samman, gåtfullt och ofrånkomligt.”

Men, som författaren återkommer till, ”tiden väntar inte på oss”. Från mitt eget skrivbord kan jag se dagens Sofia-elever komma gående i små grupper nerför gatan, och nästan känna visarna röra sig på den nyrenoverade skolans stora klocka vars dolda ”svarta maskineri” spelar en stor symbolisk roll i författarens drömmar. Ett märkligt sätt att se ut från en bok från en tid till en annan.