Klart och skarpt om det komplexa

Mikaela Blomqvist läser Ida Lindes nya roman

Foto: Sara Mac Key
Ida Linde skriver fram stumma och vilda människor, förtjänstfullt fria från förenklande psykologisering.
BOKRECENSIONER

Redan titelnIda Lindes nya roman är hissnande dissonant: Mördarens mamma. Men så är också boken något så märkligt som en spänningsroman om moderskärlek där själva kärleken kanske också är ett brott. Rakt och utan onödiga pronomen redogör bokens mor Henrietta för sitt vardagsliv med ­sonen före mordet.


Det är en torftig men lycklig tillvaro. Oroande lycklig kanske, för Henriettas moderskärlek verkar uppsluka allt. Utöver ­sonen finns i hennes liv bara ­utrymme för ensamma kvällar med kassler och ensamma ­nätter på en utdragssäng i vardagsrummet. Förlagskontoret där hon arbetar beskrivs som en fabrik, kollegorna som gråklädda kugghjul. Från fönstret betraktar hon grannarnas liv samtidigt som hon noga lyssnar till ljud från sonens rum.

Genom små förskjutningar ökar den olust som titeln bidrar med. Sonen krossar huvudet på en fågel och Henrietta kan inte sluta tänka på en kökskniv som försvunnit. Gränsen mellan mor och son är underligt flytande. När sonen börjar drömma allt våldsammare drömmar och noggrant återberättar dem för Henrietta tror hon att det är från henne själv som drömmarna emanerar. Någon är galen men det är svårt att avgöra vem.


Liksom Lindes förra roman, den brutala, brett upplagda norrlandsskildringen Norrut åker man för att dö från 2014 är ­Mördarens mamma förtjänstfullt fri från förenklande psykologisering. Linde skriver fram stumma och vilda människor, sömngångaraktiga våldsverkare styrda av något som varken de själva eller läsaren kommer åt. Även i Norrut åker man för att dö finns för övrigt en mördares mor med, en kvinna som samlar tidningsurklipp om olyckor och vars begravning ingen vill gå på.

Men där Norrland fungerade som egentlig huvudperson i den förra romanen är land­skapet här anonymt och vagt, perspektivet fokuserat ned på ­detaljnivå. Linde målar upp en klaustrofobisk och samtidigt bildrik, skrämmande värld bland anonyma höghus och likaledes anonyma människor. Henrietta har inget sammanhang och ­ingen historia. Hennes liv utspelar sig i huvudsak kring sonens sovrum. Och även om här finns en övergiven första kärlek, en svekfull före detta älskare och en kall, död mor, så är det relationer som främst kännetecknas av en sak: de är avslutade.


Till slut blir det sonens brott som öppnar Henriettas trånga värld genom att krossa den. På besök hos sonen i fängelset träffar hon en annan mördares mamma och blir förälskad. Men snart blir gränserna otydliga även här. Mödrarnas och sönernas liv flätas samman i för­vridna speglingar. Genom dubbleringar och återtaganden skapas tveksamheter i texten. ­Linde skriver klart och skarpt med en hemsk, mardrömslik skönhet. Mördarens mamma är en roman som i all sin enkelhet visar fram livets stora komplexitet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Ida Linde