En avfolkningsbygd att bli lyrisk över

Marit Kapla har skrivit en fantastisk diktsvit om invånarna i den lilla byn Osebol i norra Värmland

Foto: TRINIDAD-CARRILLO
Marit Kapla (född 1970)

avPetter Lindgren

BOKRECENSIONER

Texterna i Ord & bild-redaktören Marit Kaplas präktigt tjocka Osebol ser ut som dikter. De är långsmala, har ojämn högermarginal och omger sig med mycket rymd. Ofta nog låter de också som dikt:


…Det är inget fel på spånskivor.

Det är ett bra material att använda sig av.

Det är fint att hantera.

Men det är ju trä.

Om du sätter en spånskiva på en vägg

så torkar det alltid isär.

Det gör det aldrig

om du sätter en gipsskiva

för det är ett dött material.

Spånskivor är trä

och lever sitt stilla liv.



Sidan laddas av en konkretion värdig Erik Beckman eller Anna Hallberg, men upphovspersonen är i det här fallet Jan Hagström, född 1966, byggnadsarbetare och en av de drygt 40 personer som Kapla låter komma till tals i sin bok om den lilla byn Osebol, belägen vid Klarälvens strand i norra Värmland.

Så många fler än så bor heller inte i Osebol som verkar vara en ganska typisk del av den svenska landsbygd som avfolkats i takt med att jord- och skogsbruket rationaliserats. Byns mataffär är nedlagd sedan länge, slalombacken har vuxit igen och barnen måste fara långväga för att gå i skolan. ”Det tunnar ut”, som Hagström säger.

Vägpinne för vägpinne, garageuppfart för garageuppfart, målas Osebol upp inför läsarens blick


Turligt nog har nya invånare tillkommit på senare år, bland annat en holländare som tröttnat på trängseln i hemlandet, en ungrare och en ung polack, Mattias Danilowicz, som förvånas över svenskarnas festvanor: ”Alla kommer / Med sin egen flaska / och är redan mätta och fulla.” 

Men här finns också spillrorna av ett proggigt kollektiv, en hoper pensionerade skogs- och sågverksarbetare, flera anställda inom hemtjänst och vård och -inte minst Marit Kapla själv som kom till byn första gången 1970, när hennes pappa fått påhugg i trakten: ”Osebol växte fast i mig. Bara här ligger horisonten på rätt ställe.” 

Författarens närvaro märks annars främst i projektets lika enkla som geniala utformning, med sorterat prat som huggits upp i lagoma längder, måhända med Svetlana Aleksijevitjs reportageböcker i åtanke. Också Edgar Lee Masters Spoon river anthology (1915) ligger nära till hands, samlingen med gravskrifter över invånarna i ett fiktivt samhälle i Illinois, men hos Kapla rör det sig förstås om livs levande människor (även om ett par av dem tyvärr hann gå bort innan boken trycktes). 


De 800 sidorna låter sig inte bara läsas, utan är helt enkelt en glädje att ta sig igenom. Vägpinne för vägpinne, garageuppfart för garageuppfart, målas Osebol upp inför läsarens blick, älven blänker till och husen befolkas ett efter ett. Efterhand lär man känna även de grannar, makar eller släktingar som ibland stövlar in och slår sig ner vid köksbordet. 

Också bakåt vidgar sig rymden, i invånarnas många berättelser om det som varit.

En fantastisk bok, full av liv och dikt.

ARTIKELN HANDLAR OM

osebol

Lyrik

Litteratur