Hon dyker djupt ner i skiten

Malin Haawind skriver rappt om smutsen då och nu

avLinda Skugge

Publicerad:
Foto: Jessica Segerberg
Malin Haawind, etnolog och journalist.

Jag tror att Malin Haawind och jag skulle gilla varandra. Lite samma humor och ingen jättestor tilltro till andras handhygien. ”Människor måste verkligen sluta vara bedrövliga”, skriver hon.

Hon tycker att Wikipedias definition av smuts, ”oren materia”, vore ett perfekt namn på ett punkband. Så vore även titeln på hennes bok: Satans skit.

Det finns ingen som beskriver vämjelse så bra som Sartre i Äcklet. Som när han lite tankspritt pullar den där kvinnan som luktar spädbarn och att sex luktar vidbränd kaninfrikassé. Vem vill någonsin ha sex igen efter att ha läst det?

Malin Haawind gör i Satans skit en djupdykning i alltings snusk och hon kan likt Sartre känna olust inför människan som varelse, våra kroppsliga funktioner och sexualitet. Till och med orden är hon obekväm inför. Analöppning! Rövhål! utropar hon. Bara för att kunna gå vidare.

Malin Haawind skriver att smuts markerar en gräns mellan det vi står ut med när det gäller oss själva och det vi absolut inte står ut med, ”det sistnämnda tenderar att vara rätt mycket”.

Men står inte väldigt många ut med alldeles för mycket skit? Med tanke på statusen på offentliga toaletter och restaurangsnusk?

Själv har jag hamnat i onåd hos Stockholms (kanske hela Sveriges) proffssminköser. Jag råkade i direktsändning säga att jag i alla år ljugit om varför jag alltid sminkar mig själv när jag ska vara med i tv eller plåtas, att det beror på att jag avskyr att lämna hemmet osminkad. När det i själva verket beror på att jag tycker att det är vidrigt att behöva dela smink med massa andra. En gång har jag sett en sminktjej använda engångsborste. Jag har aldrig sett dem sanera attiraljerna eller vässat pennorna.

På samma sätt avskyr jag att gå till tandläkaren då jag känner mig ytterst osäker på om de även tvättar rummets samtliga knappar, handtag och tangentbord mellan patienterna. Massage, frisör och ansiktsbehandling är på samma sätt det värsta jag vet. Gym och simhall, nej tack.

Etnologen Malin Haawind tar oss med på en intressant resa i skitens tecken där vi får en snabb genomgång av det gamla vanliga: 1700-talets griseri, Lort-Sverige, 1800-talets badstugor, 1900-talets skolbad till vår tids bulimiska kultur där Marie Kondo härskar.

Hon nämner alla självklara storheter som Elin Wägner, Ellen Key, Kristina Sandberg, Fanny Ambjörnsson och klassikern Det kallas kärlek av Carin Holmberg där man påminns om det blodtryckshöjande faktumet att trots att kvinnan traditionellt har mer kunskap om städning så är det hennes lägre toleransnivå som blir problemet, det är hon som måste ändra på sig. ”Den som tillskrivs minst kompetens inom städning blir alltså den som samtidigt fäller avgörandet om vad som är en rimlig städnivå.”

Trots att boken är lite rörig och att jag inte lär mig något nytt, förutom att lilla Sverige har två certifierade Konmarie-konsulter på heltid, blir jag underhållen av den rappa tonen och dessutom gillar jag att Malin Haawind råder sina döttrar att gå ut i världen och smutsa.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Städning