Luddigt i den akademiska världen

Alice Kassius Eggers läser en oklar debutroman

Foto: ELNAZ BAGHLANIAN
Niklas Elmér (född 1983) är journalist och kritiker. ”Trojkan” är hans debutroman.
BOKRECENSIONER

Niklas Elmérs debutroman Trojkan utspelar sig på en prestigeutbilding av oklar sort. Handels, Chalmers och Juridicum dyker upp i huvudet, men den fortsätter vara oidentiferbar, i alla fall som icke-alumni.

Huvudpersonen rör sig från den trånga bostaden till biblioteket, via Pressbyrån, in i föreläsningssalen jagad av en besatthet att nå toppen.

Vägen dit går via den så kallade Trojkan, en elitgrupp med oklar makt bestående av ett oklart antal ynglingar. (I prologen slås de fast som tre, därav namnet, men när gruppen är en man kort och ändå beskrivs som en grupp blir jag osäker.) Huvudpersonens drivkraft att komma nära eller till och med upptas i Trojkans mystiska famn förstår man är delvis klassbetingad, till skillnad från många andra på utbildningen är han inte född in i akademisk karriär.

Den cyniska utifrånblicken på skolans hierarkiska system är inte helt olik den i Martin Engbergs färska En enastående karriär och jag börjar fundera över begäret efter den berättelsens protagonist. Ung man utan tillgång till andra känslor än revanschlusta, som talar i yrvakna insikter förklädda till världsvan auktoritet – är det verkligen en intressant person att utforska? Var det bara jag som andades ut när jag äntligen blev vuxen och slapp möta dem irl?


Men det är förstås en reflektion av en mer privat art, bokens egentliga problem ligger i stället i det upprepat oklara. Gränsen mellan lättja och medveten förskjutning av realismen är så luddig att jag inte vet vad som ska läsas hur. Är en liknelse som ”hennes handstil var som hieroglyfer från en svunnen tid” ett medvetet försök till absurd tautologi eller bara slapp?

När huvudpersonen nitiskt dammsuger och skurar sina golv för att efter detta plocka upp kläderna som ligger utspridda över sagda golv, är det en signal om att allt utspelar sig i en slags Holden Caulfield-psykos eller bara slarv?

Det är synd att velandet mellan det å ena sidan realistiska anslaget och eventuella experimentella ambitioner är så genomgående. Det stoppar upp läsningen åt båda håll och skapar frustration och uppgivenhet. När en spricka i taket hos huvudpersonen växer till en väldig öppning förstärks textens symboliska nivå.

Så jag försöker läsa utan krav på realism, acceptera symbol­nivån som bärande men stöter omedelbart på problem. Funderar över om en så enkel sak som att boken skrivs i tredje person gör den läsningen hackig.

Jag tänker att vi lever i en samtid där framställningen hela tiden vinner över innehållet, och att i den samtiden är det logiskt att tycka att det räcker med att en roman ser intelligent ut för den som kisar.


Men när något slags förlösning sker genom en världsförbättrande livslusttjej med djupheter som ”Ingen kräver sin rätt så mycket som den som inte har någon”, får jag faktiskt nog av att få min intelligens underskattad. Jag önskar att Elmér hade berättat sin berättelse rakt ut i stället, så att det gick att avgöra om han har något att säga.

ARTIKELN HANDLAR OM