Revolutionär humor som undergräver

BOKRECENSIONER

Russell Brands stridsskrift: Underhållande, pubertal och pricksäker

Foto: brandtal mot högern Brittiske komikern Russell Brand går till attack mot konsumismen och kapitalismen i ”Revolution”. Foto: TT

Om jag skulle sammanfatta min praktiskt politiska vision så skulle den se ut så här:

Välj en riksdag. Låt folket rösta om vad som är varje svensk människas rättighet (låt säga: bostad, mat, fritidsliv, vård, pension, utbildning). Stäng dörren om riksdagen, och låt inte ledamöterna komma ut förrän de bestämt hur de ska lösa finansieringen av grunderna. Först därefter kan de börja prata om allt annat.

Om jag har ett grundläggande problem med verkligheten så är det att den stör min argumentation.

Det betyder inte att det inte kan vara skönt att sjunka ner i knät på dem som inte bryr sig så mycket. Ett av vänsterns stora problem de senaste åren har varit att den hindrats av intellektuell hederlighet. I kampen mot en skenande högerpopulism har den varit utelämnad åt a) klichéer (Auschwitz var inget bra ställe) eller b) politiskt samtal (låt oss tala om de långsiktiga ekonomiska mervärden som ett multikulturellt samhälle för med sig).

Populismen, de bredaste penseldragen, har varit reserverade för de andra.

När komikern, skådespelaren, new age-ikonen, sexsymbolen och West Ham-skägget Russel Brand släppte sin stridsskrift Revolution var den ett både otippat och tidstypiskt vedträ i den brittiska ideologiska debatten.

Brand ställer sig i samma ringhörna som popvänster-briljante Owen Jones (Chavs, The Establishment, and how they get away with it), med samma rasande angrepp mot konsumism, mot kapitalets blitzkrieg mot arbetarklassen, mot en världsordning som tar det för självklart att vissa svälter ihjäl medan entreprenörer skenar i väg med miljarder. De har bara väldigt skilda slagtekniker.

Nu kommer Revolution ut på svenska, och även om översättningen lägger lock över Brands svängiga svada (ett exempel: ”If we’ve learned anything from Black Adder it’s that history was a shit-hole” har mer stuns än ”Om det är någonting jag har lärt mig från Svarte orm så är det att historien var ett riktigt skitställe”), så är det underhållande.

Om det är verklighetsfrämmande? Jo, men Brands implicita, intellektuella försvar är att det är ett dåligt motargument i en värld där en buss fylld av de 85 rikaste människorna skulle ha lika stora tillgångar som halva jordens befolkning sammantaget, eller ett land där skuldsökandet siktar in sig på invandrare medan den skatteplanerande Topshop-ägaren Philip Green ”betalar mindre skatt som stöd till det land som han sugit ut sin förmögenhet från, än städarna som arbetar på golvet i hans affär”.

Russel Brand försöker förtvivlat skrika liv i det han upplever som en slumrande Matrix-värld byggd på aggressiv, människofientlig kapitalism. Han gör det med en humor som pendlar mellan att vara pubertal och pricksäker, han beskriver världen summariskt och försöker sig på en punktformad politisk praktik.

Och… Galaxer i mina hipsterbraxer, tror ni inte att han inte baxar fram löntagarfonderna! Brand konstaterar att svenskarna (”de bastu­badande, porrtittande, självmordsbenägna pervona”) inte genomförde revolutionen till slut men överför också en hypotetisk löntagarfonds betydelse i en brittisk kontext.

Om varuhusjätten Tesco hade löntagarfondspressats att avsätta tjugo procent av sin vinst hade det, år efter år, finansierat bygget av ett Queen Elizabeth Hospital i Birmingham, ett sjukhus som tar emot en halv miljon patienter och har nära sjutusen anställda.

”Det verkar” skriver Brand ”så rimligt, rättvist, riktigt och rätt”.

Russell Brand är en egomanisk komiker, som karta är hans Revolution lika pragmatisk som ett sandpapper för den som vill hitta genom Sahara (hey man, det är ju svinlikt stundtals!), men om hans krigsskrift är något mer än underhållning så är den en påminnelse om att vår debatt ibland saknar just de där grundläggande, lite naiva och – för all del – populistiska frågeställningarna vänsterifrån.

Mitt i all ytlig analys pekar Revolution på behovet av en mytologisk berättelse som är starkare än drömmen om kapitalismens alla möjligheter, eller rasismens iskalla utopier.

Brand landar – utöver i Kjell-Olof Feldts svettiga fondficka – i metafysiken, i pseudoreligiös new age. Han röstvägrar, underkänner hela det politiska systemet. Svaren han ger är varken nya eller realistiska.

Massarbetslösheten lamslår våra länder, var sjunde levande människa svälter och i Europa görs utsatta invandrare till syndabockar. Under tiden åker 85 personer runt i en buss med halva världens tillgångar.

Ska vi skratta åt allt, eller gråta?

Russel Brand är bara en underhållare, en clown i roliga, röda kläder. Men som komiker undrar han varför vi inte märker när det skämtas på vår bekostnad.

ARTIKELN HANDLAR OM