Kuriosabod om viktorianerna

Publicerad:
Uppdaterad:

Johan Hakelius bok ett rörigt idolporträtt av excentriska britter

1 av 3
anglofeelgood Johan Hakelius (född 1967) är författare och kolumnist.
 Foto: Henric Lindsten

I förordet till Rule, Britannia! beskriver Johan Hakelius sin 400 sidor tjocka bok som en kuriosabod, och det är en uppriktig karakteristik. Hakelius intresserar sig nämligen mest för 1800-talets britter som slutat fylla kabinetten med kuriösa enhörningshorn för att i stället satsa på mer lukrativt samlande av koloniala råvaror som kunde krängas över disk på världsmarknaden.

Och hur mycket Hakelius än fascineras av sina excentriska viktorianer och vill få läsaren att göra detsamma, kan det inte hjälpas att deras utpräglade bodknoddssmentalitet färgar av sig. Att vandra genom Hakelius anekdotiska historieberättande om allt ifrån medaljklirrande militärer till kluriga konstnärer är som att vandra genom ett labyrintiskt varuhus där det som saluförs är Autentisk Originalitet en masse.

Tänk Ikea minus bruksvärde och neon, plus sentimentalitet och en stor handmålad skylt på den fuskgregorianska fasaden där det står på den äkta sortens hittepåmedeltidsengelska som amerikanarna älskar: ”Ye Olde Shoppe”.

Om en vill vara snäll kan en säga att det är nästan oundvikligt. Redan romarna visste att vidmakthållandet av ett imperium kräver ett skarpslipat vapen i ena handen, en vass penna i den andra, och en pr-sinnad stab i ryggen. När Etonpojkar av det slag som Hakelius intresserar sig för slet med Ceasars Galliska krig så lärde de sig mycket mer än latin. De lärde sig att den som i lugn och ro vill exploatera världen inte får slarva med konceptskapandet.

Och även om bilden av det coola Imperiet står i djup tacksamhetsskuld till sina amerikanska ätteläggar av rent anglofona skäl, så är gammal äldst. Medan de högbrynta fransmännen grottade ner sig i formandet av de koloniserade folken till tvättäkta galler, så sålde de affärssinnade britterna in själva imperiebyggandet i allt ifrån tvålannonser till världsutställningar. Det är därför en bok med titeln Rule, Britannia! med en piprökande labrador på omslaget går att sälja som något en unnar sig för att en är värd det, medan en bok med titeln ”Mission Civilisatrice” skulle vara lika osäljbart som ett pensum med latinska verbövningar.

Det viktorianska klassamhället och excentriska britter på drift i kolonierna är en slitstark produkt som fortfarande går att omsätta i tv-serier, kostymdramer och böcker. Om en vill fortsätta att vara snäll ett tag till kan en säga att Hakelius bok är ett habilt om än lite rörigt bidrag till genren.

Fast två invändningar måste en inbiten anglofil ändå få göra. Dels att det blir förutsägbart tråkigt, vilket ju är en dödssynd, dels att Hakelius inte gör britterna rättvisa. Ta till exempel det här med viktorianernas besatthet av förmänskligade djur och djurisk mänsklighet: Beatrix Potters påklädda kaniner arm i arm med den aplika mördaren Dr Hyde. Hakelius ägnar ett helt kapitel åt det utan att med ett ord beröra de brittiska imperialisternas snillrika utnyttjande av evolutionsteorin och den vetenskapliga rasismen både i kolonierna och på hemmaplan. I ena änden kunde de användas för att vinstmaximera utnyttjandet av djuriska folk, och i den andra för att produktutveckla folkliga djur.

Om en som Hakelius bara intresserar sig för det senare missar en ju det som faktiskt gör viktorianerna så ”enastående intressanta”, nämligen att de var ideologiproducenter av rang som lyckades förvandla våld och blod till globalt åtråvärda produkter omvälvda av ett förföriskt skimmer.

Nu kan en ju invända att det är både dumt och orättvist att av Johan Hakelius förvänta sig en Karl Marx. Å andra sidan är Rule, Britannia! en lika politisk bok som någonsin Kapitalet, bara mindre nyskapande och rättfram. Och om en avslutningsvis vill vara lite elak, så kan en säga att det faktiskt är roligare att läsa den originalviktorianska bok som Hakelius futtigt nog inte nämner som inspirationskälla och ideologisk utgångspunkt för sin flykt från nutidens politisk korrekta snipighet och sociala nivellering. I synnerhet tredje kapitlet i John Stuart Mills klassiker Om friheten från 1859 besjunger de exceptionella och överlägsna individernas rätt att vara excentriska och stå fria från den mediokra massan med en övertygelse och frimodighet som verkligen gör imperiet rättvisa, både som dröm och praktik.

I ljuset av Mills otyglade elitism framstår Hakelius inledande påpekande att det minsann är vetenskapligt belagt att viktorianerna var 14 poäng smartare på IQ-skalan än vi som ännu ett uttryck för vår tids ängsliga ”slätstrukenhet”. Eller, som ett utslag av merkantil sensibilitet för förpackandets betydelse.

Johan Hakelius är skribent i Aftonbladet, därför recenseras boken av Moa Matthis, kritiker i Dagens Nyheter.

Moa Matthis

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.