Beowulf från Gotland

Magnus Ringgren om en vindlande tolkning av ett av världslitteraturens mest mystiska diktverk

Foto: Paramount
Ray Winstone som Beowulf i filmen med samma namn från 2007. I nya boken ”Beowulfkvädet” hävdar arkeologiprofessor Bo Gräslund att kung Beowulf kom från sydöstra Gotland.

avMagnus Ringgren

BOKRECENSIONER

I ena ringhörnan har vi sagoberättaren och lärdomsgiganten J R R Tolkien. I den andra står Bo Gräslund, pensionerad och något spjuveraktig men lika lärd arkeologiprofessor i Uppsala. Holmgången gäller Beowulfkvädet, en lång och ståtlig dikt på fornengelska som skolungdomar i England och USA fortfarande är någorlunda väl bekanta med.

Vem skrev dikten? Vad handlar den om? Var utspelas den?

Beowulfs huvudhandling är enkel. Beowulf är kung över geatarnas land. I diktens början far han över havet till danerna för att befria dem från ett vidunder vid namn Grendel. Så här går det till när Grendel tömmer en hövdingahall:

”Han fann då där inne

ädlingaskaran

i sorgfri sömn

efter slutat gille;

de anade ej

att ofärd var nära.

Snart var han redo,

den rasande besten –

gruvlig och grym

han grep bland de sovande

trettio stridsmän.

Stolt över rovet

bröt han så upp

och återvände,

lastad med lik,

till sitt läger igen.”

Beowulf lyckas döda monstret. En modern läsare blir besviken över att Grendel beskrivs så knapphändigt. Vi får egentligen bara veta att det krävs fyra man för att bära hans avhuggna huvud på en stång. Dagens populärkultur har förstås tagit skadan igen – den är omättlig på gamla sagor med svärd och drakar i. Monstret självt berättar sin historia bättre i John Gardners lysande lilla roman Grendel från 1971.

Världsbilden är i grunden hednisk och stämmer väl med vad vi tror oss veta om nordiska föreställningar.

Men det är inte nog med Grendel. Beowulf måste också ha ihjäl Grendels mor, ett än hemskare träskmonster som lever nere i en sjö. Efter segern över dem båda reser Beowulf hem igen och får några drägliga decennier som härskare över sitt hemland. Till sist börjar en drake eller en jätteorm terrorisera landet. Beowulf lyckas döda också den men dör själv på kuppen och begravs i en sublim ceremoni. Tolv unga män rider runt hans likbål.

JRR Tolkien hävdade att ”Beowulf” skrevs av en anglosaxisk författare.

Inskjutna i dikten finns episoder om krigiska bedrifter på olika håll i norra Europa. Personerna går ofta att identifiera från historiska källor. Vi möter kungar från tidig folkvandringstid. Beowulf tycks ha släktingar på Själland – där härjar Grendel – och bland Sveakungarna i Mälardalen. En episod utspelar sig vid Rhens mynning, och den kan finnas bevarad i gamla frankiska krönikor.

Dikten har fått den form vi känner omkring år 700. Den enda handskrift som existerar är från ungefär år 1000. De händelser man kan spåra i den inträffade under första hälften av 500-talet. Så långt är forskarna någorlunda ense.

För att återkomma till J R R Tolkien så hävdade han i en berömd essä att dikten skrevs av en anglosaxisk författare i ett engelskt kloster. Men här är Bo Gräslund djupt oense med sagofarbrorn. Han hävdar i stället att dikten från början är nordisk, muntligt traderad och alls inte ett verk av någon enskild präntande författare. Han hävdar att de kristna inslagen i texten är mycket ytligt påmålade.

Världsbilden är i grunden hednisk och stämmer väl med vad vi tror oss veta om nordiska föreställningar. Och med engelska landskap och engelsk historia har kvädet ingenting att göra. Om man jämför med arkeologiskt material hamnar vi också i Norden. Dikten kan ha kommit muntligen till England med till exempel en bard som följde med en nordisk stormansdotter som gifte sig med en utvandrad nordbo. Den skriftlösa kulturens minne kan bestå över sekler.

Allt detta torde uppröra engelsmännen (och amerikanerna) en del, och det är väl delvis meningen. Men det kommer mera.

1 av 2

Var bodde Beowulf? Bo Gräslund föreslår Burs socken på sydöstra Gotland. Resonemanget är vindlande och detaljrikt, fascinerande men kanske inte vattentätt. 

Han identifierar ”geatarna” med ”gutarna”, särskilt när de kallas för ”wedergutar”. ”Weder” kan betyda vädur, och Gräslund kopplar till det gotländska sigill med ett behornat får som finns belagt redan i tidig medeltid.

Att det är femhundra år mellan sigillet och Beowulf är förstås lite besvärande. Det borde finnas fler bilder i det arkeologiska materialet med behornade baggar för att man ska bli övertygad om att de verkligen var gutarnas totemdjur (som svinet var svearnas i Mälardalen). Men visst får den gotländska landskapsflaggan en särskild innebörd när man känner till den här tanken. På flaggan har baggen kristnats och blivit ett fromt lamm som bär en korsflagga.

Ännu mer spännande blir Gräslunds framställning när han tolkar diktens tre monster symboliskt. År 536 och ett decennium framåt orsakade tre jättelika vulkanutbrott att solen försvann och jorden inte orkade bära frukt. En klimatkatastrof alltså. I de nordiska sagorna är det Fenrisulven som äter upp solen. 

Det tycks som om något slags Ragnarök drabbar Beowulf-kvädets värld ungefär år 550. Gårdar läggs öde, välden störtar. Den arkeologiska bilden blir mycket snabbt en annan. 

Det kan vara så att de tre monstren är symboler för den stora katastrofen och Beowulf själv en riddare som dräper draken (Sigurd/Sigfrid nämns faktiskt i dikten) men själv går under som en sann tragisk hjälte.

Beowulf är den nordliga världens svar på de homeriska dikterna. Tack och lov har vi goda möjligheter att bekanta oss med den. I Sverige finns Björn Collinders stiliga tolkning – jag har citerat några rader ur den. Till modern engelska tolkade Nobelpristagaren Seamus Heaney dikten på 90-talet. Han trodde dock mera på Tolkien än vad Bo Gräslund gör.

Boken om Beowulf är utgiven av Kungl. Gustav Adolfs Akademien, vår minst kända akademi, som mest sysslar med folklivsforskning. Detta är tvärvetenskap på allvar, rik på fakta och historier från det länge sedan förflutna. Det är inte så väsentligt om författaren har rätt i allt. Det är det prövande tänkandet som räknas.

God humanistisk forskning liknar de stora modernistiska romanerna – Proust, Joyce, Musil. Detaljerna flödar och flödar över. Tankarna slingrar sig om varandra och förskjuter omärkligt vår bild av världen. Det vi nyss trodde förvandlas till det vi just nu håller på att överge för något annat. Humaniora är den sortens vetenskap som godtar motsägelser och tvivel, som bejakar tankens oberäkneliga vindlingar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Forntiden

Historia

Gotland

Arkeologi