Med skamlösheten som vapen

BOKRECENSIONER

Hos Amanda Palmer är musik en relation

Foto: Amanda Palmer. Foto: Kambriel

Visste ni att Henry David Thoreaus mamma kom ut till Walden varje söndag med äppelmunkar? Antagligen inte. Att ta hjälp från andra hör sällan till romantiken kring författande enstöringar. Men i Amanda Palmers bok The art of asking eller hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp, är det här inget skamfullt avslöjande av Thoreau, utan tjänstgör istället som bevis på hennes grundtes: alla behöver hjälp. Och den som vågar fråga om den utan skam ska bli rikligt belönad.

Precis som titeln antyder är Palmers bok en blandning av biografi och självhjälpsbok, med förvånansvärt lyckat resultat. För dem som inte känner till Amanda Palmer är hon kanske mest känd för sitt band The Dresden Dolls, eller, deppigt nog, sitt äktenskap med serieskaparen Neil Gaiman. Men att läsa The art of asking är att få en djup förståelse och respekt för ett mångfacetterat konstnärsskap. Från de första åren som levande staty på Harvard square, till den berömda kickstarter-kampanjen där hon som första artist samlade ihop en miljon dollar för att göra ett album fritt från storbolagens klor. Hela tiden med tron på det kollektiva som genomgående ideologi.

Palmer förklarar ingående (ibland väl omständligt) hur hon bygger upp ett nätverk där gränsen mellan vänner och fans suddas ut. Det gör henne omöjlig för musikindustrin som hela tiden tror att musik är en produkt.

Musik är en relation, säger hon, och långt innan det blev en marknadsföringsstrategi lägger hon timmar på sociala medier. ”Vår möjlighet att få direktkontakt med varandra under vårt eget paraply gjorde en sak väldigt tydlig: Det var vi som var media.”

Jag läser The art of asking samtidigt som Lisa Carver är Stockholms-aktuell, både hon och Palmer har kallats drottningar av DIY, men där Carver är cyniskt briljant är Palmer envetet förtröstansfull. Gemensamt är dock deras övertygelse om skamlösheten som vapen, och båda har de gjort en konst av att låta människor delta i deras liv via internet. Mestadels fungerar också självutlämningen som ett skydd mot hat och hån. Palmer beskriver sig själv som världens sämsta stalker-objekt, för vem rotar i någons sopor om de redan ligger på Twitter?

Det som från början känns lite obekvämt missionerande blir efter ett tag till glasklar logik: att alltid välja tillit framför skepsis och kommunikation framför isolering. Bit för bit bygger Palmer upp en egen filosofi som kombinerar det moderna med det djupt mänskliga tills det smälter samman. Och där internet blir det närmaste forna tiders lägereldar en kan komma.

ARTIKELN HANDLAR OM