Dålig porr och teser som inte lyfter

Geir Gulliksen är tillbaka - med sämre resultat

Foto: Bard Henriksen
Geir Gulliksen (född 1963) debuterade 1986 och har varit verksam som poet, romanförfattare, essäist och förläggare.
BOKRECENSIONER

Jag var en av de få som inte golvades av Geir Gulliksens genombrott, Berättelse om ett äktenskap. Undersökningen av en medveten medelkassfamiljs långsamma nedbrytning kändes alltför idéburen, och karaktärerna provocerade mig. Men deras - särskilt huvudpersonen Jons - destruktiva medgörlighet verkade avsedd att provocera, och det fanns onekligen kvaliteter i det.

Se på oss nu är nästan chockerande lik Berättelse om ett äktenskap, i språk och tematik, men mer konventionell. Här står återigen ett lyckligt medelklassäktenskap med högt kulturellt kapital i fokus. Men denna gång är det mannen, Hans, som inleder en affär med en yngre tjej, Harriet.

De träffas under ett bröllop där Hans och hans fru Ingunn är gäster. En scen som avslutas med att Hans står på toaletten med bultande stånd och försöker pumpa mjölk ur Harriets bröst eftersom hon har mjölkstockning. Scenen kan antingen upplevas som genial eller pinsam, en egenskap som faktiskt kan ha ett värde i sig. Själv landar jag i dålig, flåsig porrnovell. Det är för konstruerat, vilket tyvärr gäller berättelsen som helhet.

Tillåt mig begå lite litteraturvetenskaplig harakiri och beskriva vad som är problemet med författare. Att vara en bra författare, som Gulliksen, innebär att man har en blick på världen. Det är den blicken man tränar upp, och den medför ofta ett minskat deltagande i livet. Betraktaren, helt enkelt.

Jag älskar betraktare men det går inflation i berättarperspektivet. Mitt återkommande, klyschiga exempel är Jag är Zlatan – tänk vilken lättnadens suck man kan dra ibland, bara för att blicken inte är en författares.

Hans ser allting utifrån, värderar konstant sig själv och andra. Självmedvetenheten är näst intill utplånande, vilket var just den förra bokens poäng. Här blir det mer som en intellektuell tankeström vars teser inte är särskilt intressanta.

Det finns likheter med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, men anledningen till att den är så fantastisk är för att det finns en tydlig form, en stramhet kring dynamiken förnuft och känsla. Om man inte lyckas uppbåda den stramheten riskerar man pratighet och platta samtidsspaningar, som när Harriet och Hans träffas första gången och hon beskriver tristessen i att vara mammaledig. ”Så det kvinnliga blir ett problem för dig?”, undrar Hans. En styltighet som ofta förstärks av översättningen.

Till detta ska tilläggas att romanen har en sidostory om Socialdemokraterna, där många av karaktärerna är insyltade. Partiets svårighet att definiera sig och ideologiernas uppluckring avhandlas. En lobbyist dejtar någon i niqab, och det är ju lite konstigt och samtidigt eggande eftersom man bara ser hennes ögon. Inget av sidostoryn beskrivs på baksidan (trots att den utgör säkert en tredjedel av boken) eftersom den inte är relevant.

Nåväl. Stundtals lever det verkligen. I sin vacklande, prövande stil ställer Gulliksen frågor som: Varför valde jag just denna människa, när det lika gärna kunde blivit någon annan? Han beskriver livet, inte som en gradvis förbättring, snarare som en serie händelser och tillstånd utan lärdomar, och att det faktiskt kan finnas en skönhet i det. Sådant tar jag med mig.

ARTIKELN HANDLAR OM