Bokrecensioner

Språkligt glansnummer av Lars Amund Vaage

Av: 

Pia Bergström

BOKRECENSIONER

”Rubato” en euforisk upplevelse som lämnar en tom efteråt - som en bra låt

Lars Amund Vaage.
Lars Amund Vaage.

Tempo rubato är italienska och betyder ”stulen tid”. Som musikalisk term anger rubato att ett stycke spelas med rytmisk frihet, snabbare eller långsammare beroende på uttolkaren.

Rubato är också titeln på norske Lars Amund Vaages vrål­åkande, närapå andfådda men också lyriskt finkänsliga ”ung man lämnar byn”-berättelse, en prosapoetiskt nyskapande roman på nynorska som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris redan 1995, men som ingen vågat omvandla till svenska förrän nu. Det är Peter Törnqvist som tolkat den, kongenialt, som det heter om översättningar som är andligt befryndade med originalet.

Törnqvist är författare till bland annat det mångdialektala ordkonstverket Kioskvridning 140 grader (2010) där unga sommarjobbare på en småländsk mosse och några utvalda kufar från bygden besvärjer utvecklingens vemod medelst en skruvad mix av skriftswänska, talswänska och wästernvriden småländska.

Rubato har en liknande motor. Här sörjs till exempel de små bilskrotarna runt Bergen på 70-talet, ölhaken i den gamla stadskärnan och bilfärjan – som förändrats till ödslig plastbalja utan kafé. Hela stan tycks främmande för Vaages hjälte Stein, som i ungdomen var en lovande pianist på konservatoriet, men gav upp, hoppet (tänker han efteråt att det var), och sen dess kör sten åt entreprenadfirman Kosmos maskin.

Rubato är Steins verklighetsupplevelse, hans lynneskast och övertygelser sedan han kraschat en lastbil, liksom vaknat upp ur en tioårig dvala och i vansinnesfart kör till Bergen för att fixa en ny kardan. Där super han till, söker och finner sin gamla flickvän Astrid.

En hektisk odyssé, ett språkligt glansnummer, med intensiteter som ökar och minskar men precis som kioskvridningen är Rubato svår att fånga in.

Den handlar om så mycket. Om galenskap, och toleransen för det. Som faktiskt finns här. Om yta och djup, sanning och frid och andra livsvisheter som inte går att sammanfatta i nån klyscha. Om musik, sida efter sida med ord om musicerande och modulerande, anslag och fingersättning, samtidigt som alla meningar är musikaliska i sig. Om Bach, som Stein till slut väljer att inte spela rubato. Här finns också en far och son-historia, en kärlekshistoria och ett underliggande tema om att vänta in sig själv.

Rubato är en förtätad och euforisk läsupplevelse så länge den håller på men lämnar en tomhet efter sig som när en sällsynt bra låt tar slut.

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!