Till sist sitter han och plinkar Chopin i kyrkan

Joel Mauricio Isabel Ortiz ”Tillbedjan” skildrar beroende och frigörelse

Joel Mauricio Isabel Ortiz (född 1987) är verksam som författare, dramatiker, skådespelare och regissör. Romandebuten kom 2018 med ”Sången om en son” och  sedan 2021 är Ortiz dramaturg på Kulturhuset Stadsteatern.
Joel Mauricio Isabel Ortiz (född 1987) är verksam som författare, dramatiker, skådespelare och regissör. Romandebuten kom 2018 med ”Sången om en son” och sedan 2021 är Ortiz dramaturg på Kulturhuset Stadsteatern.

Pandemin har smugit sig in som en dyster vattenstämpel i den samtida romankonsten. Sedan utbrottet har jag stött på den i böcker av Robert Åsbacka, Ali Smith, Lars Andersson och Hanna-Linnea Rengfors, för att nämna några exempel.

Smittan grasserar också i Joel Mauricio Isabel Ortiz andra roman Tillbedjan, men här signaleras virusets närvaro främst med hjälp av rörelsemönster och gester, med sådant som en ond blick utslungad ur kön på Coop.


Det är snyggt gjort, och får berättarens isolering och mentala bottenläge att liksom sparka i de fria. Han heter Leandro, när en dröm om att bli pianist men dras med panikångest efter att ha blivit lämnad av sin älskade, Sebastian. Lika slängd i käften som huvudpersonen och vildbasaren Angel i Ortiz debut Sången om en son (2018) är han inte – han framstår som ytterligt passiv. 

Sebastian dyker dock upp på nytt, och med honom letar sig hoppet in i skildringen, liksom våldet. Nog blir Leandro älskad tillbaka, men Sebastian slår honom ändå. Precis som han gjorde förut, och värre blir det. Mycket värre.

Romanens titel vill nog antyda att här också finns en religiös dimension, och visst låter det sig tänkas att det är utifrån någon sorts trosföreställning eller kristen tvångsneuros som Leandros sorgesamma beroende av Sebastian hämtar sin näring. Leandro är heller inte främmande för sådant som bön och bikt: 

”Vad spelar det för roll om Gud vill ha mig eller inte om jag ändå inte tror? Kanske är vi trots allt homo adorans, den dyrkande varelsen, kanske behöver vi trots allt någon form av gud i våra liv.”


Ja, det finns mycket att fundera över i Tillbedjan, och vid sidan av den anspråkslöst hållna men visuellt precisa stilen är det en av bokens främsta förtjänster. Ortiz är inte dum alls som Stockholmsskildrare, och får dagrarna och skymningen att falla helt rätt över Leandros hemmarevir kring Mariatorget på Södermalm.

Mina invändningar är på det hela taget få och gäller särskilt det julkalenderaktiga slutet där Leandro och övriga medverkande (som ditintills hållit sig på tillbörligt pandemiskt avstånd) samlas i en försonande glosexa. 

Trots en del sådant fluff dröjer sig berättelsen om Leandros frigörelse och läkning kvar i minnet. Till sist sitter han ju där och plinkar Chopin i en kyrka, och hans driftliv och musikaliska impuls tycks mig löpa samman i en svårupplöslig fläta längst därinne i romanen. 

En vacker fläta, ljus och visionär.

Publisert:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.