Puttrigt men helt enligt formel 1A

Joël Dicker följer upp förra succén – och ytterligare två nya deckare

avMalin Krutmeijer

Publicerad:
Uppdaterad:
Joël Dicker hade framgång med ”Sanningen om fallet Harry Quebert” men ”Stephanie Mailers försvinnande” är förutsägbar.

”Stephanie Mailers försvinnande” av Joël Dicker

Övers. Maria Bodner Gröön

Forum

Schweiziske deckarförfattaren Joël Dicker gjorde läsar- och kritikersuccé med sin debut Sanningen om fallet Harry Quebert. Jag har inte läst den, men den nya, Stephanie Mailers försvinnande, är en puttrig historia som mest för tankarna till Morden i Midsomer eller Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå.

Den utspelar sig i en fiktiv badort i semesterparadiset The Hamptons utanför New York. Handlingen kretsar kring fyra mord 1994, och ett tjugo år senare som hänger ihop med de första. Här finns den klassiska mixen av mys och blod, komplett med teaterfestival, gullig bokhandel, en pompös kritiker och tre poliser varav två med romans i sikte.

Sådant går att göra njutbart och humoristiskt, men Dicker skriver schematiskt enligt formel 1A och figurerna är tunna. Det ger en träig bismak till en typ av roman som bör vara saftig. 

”Mannen i vattnet” av Mikael Fuchs

Lind & co.

I oktober 1949 hittas en privatdetektiv död i swimmingpoolen hos en stenrik industrimagnat. Spåren leder till omsusade personer i Stockholms teater- och gallerivärld, men sambanden är oklara.

Mannen i vattnet är Mikael Fuchs andra bok i serien Stockholm noir, om kriminalpoliserna Håkansson och Magnusson. Den är ett välsnickrat och sammanhållet litet deckardrama, skrivet ur den hårdkokte Håkanssons perspektiv. Handlingen drivs av dialog, flankerad av protagonistens dräpande och ofta oerhört roliga reflektioner när han vant rör sig från sjabbiga hyreshus på Söder till fashionabla Östermalm.

Det kommer en och annan retrodeckare just nu, och åren kring 1950 är populära. Fuchs skriver noir-pastisch, men utan alltför stor distans som kunde ha gjort texten kall eller utstuderad. Det här är en inspirerad och njutbar roman, om än kanske inte precis gastkramande.

”Än sjunger hon inga sånger” av Susanne Fellbrink

Printz publishing

I pressutskicket står det att Susanne Fellbrink är showartist, och en gång sa upp sig från Sundsvalls Tidning för att satsa på sin musik­karriär. I hennes debutroman får vi följa huvudpersonen Cilla – som säger upp sig från Sundsvalls Tidning för att förverkliga sin dröm om att leva på musiken.

Egentligen handlar Än sjunger hon inga sånger om Cillas vedermödor när hon mitt i småbarnslivet tar risken att byta yrke och sätter upp en julshow. Texten andas den bitterhet mot belackare och demonstrativa erkänsla för hårt arbete som endast den som talar om sig själv kan uppamma.

Men här finns också en ärligt och rätt så väl fångad småstadskänsla där en och samma man tigger utanför Konsum varje dag, och drömkillen kan vara en cool hårdrockare man träffar i tonåren. Brottshistorien kring en bisarr Norman Bates-lik figur hör inte riktigt dit.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM