Hjältar med smutsigt bagage

Carsten Palmær i personmuseernas märkliga värld

avCarsten Palmær

Foto: TT
Mannerheim, Peron och Milles hyste extrema åsikter.

”Skelett i garderoben” handlar om museer. Men inte om de väldiga palatsen som byggdes för att få allmogen att yvas över och känna gemenskap inför nationens konstnärliga snillen och ärorika minnen.

Den här boken handlar om så kallade personmuseer – rätt anspråkslösa byggnader i vilka en berömd människa en gång bott och arbetat, med mödosamt hopskramlade möbler från dödsboet eller åtminstone persedlar från samma tidsepok.

När ett personmuseum fungerar som det ska blir besökaren berörd av något som kallas genius loci, platsens ande: På det här pianot spelade han! Vid det här bordet satt hon och skrev! Med den här pennan! Målarens staffli, utsikten från fönstret, grytorna ovanför spisen, allt gör att vi känner oss komma huvudpersonen närmare.

Inte helt överraskande försöker de som skapat museerna – ofta ättlingar eller devota beundrare – tona ner de negativa sidorna hos människorna det handlar om. Får vi se isbjörnsfällen på vilken nationalskalden lägrade tonårsflickor? Möjligen. Den dyrkade sångerskans pillerkartor och tombuteljer? Knappast.


De skelett i garderoben som är på tapeten i den här boken är uteslutande politiska. Närmare bestämt handlar det om högerextremistiska eller rasistiska sympatier: Verner von Heidenstam och Carl Milles beundrade Mussolini. Den danske dramatikern och motståndsmartyren Kaj Munk föraktade parlamentarismen och svärmade för starka män. Och att de amerikanska sydstatshjältarna Robert E Lee och Thomas ”Stonewall” Jackson ägde slavar borde inte förvåna någon.

Ibland har – som i den här boken Verner von Heidenstam och marskalk Mannerheim – huvudpersonen redan i sin livstid förvandlat sin bostad till ett monument för eftervärlden.

Mannerheims smala tältsäng uttrycker ett kärvt och spartanskt mans­ideal (han hade också en bekvämare bädd som han brukade använda till att sova i). Men i rymliga personmuseer finns också plats för annan rekvisita: Mannerheims alla ordnar och de skräddarsydda dräkter i vilka ­Evita Perón idkade välgörenhet.


Stefan Bohman har varit chef för Musikmuseet och Strindbergsmuseet i Stockholm och det är han som skrivit elva av de tolv kapitlen i den här boken. Den är lite egendomligt redigerad: Tre av kapitlen är översatta till engelska, med illustrationer och allt. Resten står enbart på svenska. Citat på engelska översätts inte, ett vanligt oskick numera.

Förutom resonemangen om personmuseerna får läsaren på köpet flera korta och belysande personporträtt – intressant är resonemanget kring Heidenstams Nya dikter, där skalden samtidigt ville skänka den svenska nationen allmän rösträtt och härda den i krig och undergång.

Några av de tyska museerna – till exempel de som ägnas Richard Wagner och Richard Strauss – är ovanligt öppenhjärtiga när det gäller huvudpersonernas förhållande till nazismen. Det kan bero på att deras sympatier är väl kända och grundligt diskuterade, men också på nu­tidens ständiga fascination inför allt som har med nazism att ­göra.


Ett Hitlermuseum där besökaren fick beskåda diktatorns hårborste och hängslen skulle bli en kioskvältare utan motstycke.

ARTIKELN HANDLAR OM