En innerlig och oförskräckt närkamp med cancer

Kristofer Folkhammar: Grimsruds stil är både tunga styrkelyft och spinnande cardio

avKristofer Folkhammar

Foto: maud nycander
Beate Grimsrud (född 1963), norsk-svensk författare.

Författaren och dramatikern Vilde Berg lever ett socialt och kreativt liv, väl rotad, i Stockholm. Partnern O står för stabilitet och trädgårdsarbete på det gemensamma lantstället. Passionen är borta men ömheten stor. Relationerna till den åldrade modern och syskonen tycks präglade av relativ försoning. Vilde har vänner som känt henne länge. Och hon har okej med pengar, slår hon fast.

Hon verkar grundad och trygg. Och kanske just därför så fri i sin associativa blick på världen.

Då anländer ett vitt fönsterkuvert genom brevinkastet. Vilde har bröstcancer.

Och hennes universum skuggas plötsligt av insikten om hennes egen ändlighet.

Det som först sägs inte vara värre än en skönhetsoperation att fixa till, blir början på en lång, uppslitande process. Vilde repar sig, men blir sjuk igen. Accepterar kärvt döden som ett existentiellt villkor: ”Vad bryr jag mig om ifall jag inte får leva om jag inte får leva.”

För att därefter kämpa emot. Hon vill inte följa med in på doktorns rum, då inga besked får delges ute i korridoren. Hon slösar tid på att kolla i affärer när hon blir uppmanad att åka in akut till sjukhuset. Den lekande Vilde vill inte möta verkligheten, vill inte vakna. Hon ser vännerna krama om varandra och gråta.


Vad jag tycker så mycket om, och blir så berörd av i den här boken stannar inte vid de drabbande och dramatiska scenerna där Vildes sjukdom pressar henne mot avgrunden, eller när hon tvingas inse sin boxande, aktiva kropps nya begränsningar.

Stråken av ömhet borrar ner den här drömska ­prosan i något djupt mänskligt som känns alldeles nytt

Det storslagna är att romanen om den här cancern får omfatta så mycket liv. Detta är långt, långt ifrån positivt-tänkande-attityd och jag-ska-besegra-min-cancer-magi, men livet får vara stort i Beate Grimsruds Jag föreslår att vi vaknar. Så omfattande och rik på infall är den, denna tegelsten, att den får närvaron bland vännerna och vardagsritualerna, återblickandet på barndomen och euforin inför själva skrivandet att framträda med en karsk, dov lyster.

”Det känns som att sorgen i henne har öppnat ett språk, och hon vet att det är väldigt, väldigt vanligt”, står det. Och nej, det är kanske inte en totalt unik gång att på detta vis låta obarmhärtig död kasta bitterljuvt ljus över liv. Det är bara att det är så ovanligt innerligt, och oförskräckt, sammansatt. Och omisskännligt grimsrudskt.


Barnets nyfikna blick och drömmens gränslöshet präglar alltid Beate Grimsruds sätt att berätta, så också när hon som här har att göra med ett hyfsat tydligt dramaturgiskt förlopp. Hennes romaner är vindlande och slingrande, poetiska textlandskap att ge sig ut i. Uppburna av en alldeles konkret förundran inför tillvaron: Hur hamnade vi här? Vad ser sakerna ut som? Vad betyder orden egentligen?

Det är frågor som färgar Grimsruds språk. Som gör det snabbt, sprakande och smart. ”Att fånga en tanke och följa den vidare ger ungefär samma adrenalinpåslag i kroppen som hård träning. Att flytta tyngden från en punkt inom sig till en annan, muskulärt, spatialt och mentalt”, skriver hon i nya boken apropå skrivandet.

Den där tankens förflyttning tar oss till absurdistiska världar, som dialogen mellan en råtta och en räv, i samspråk om romanens Vilde, samt om sin krångliga kärleksrelation. Men också till helt klara associationer, bilder, där livsuppehållande sjukhuskostnader växer som i barndomens myntrör bredvid sjukhussängen.

Det drömska leder till det utflippade och till det exakta. Lite grann är hon svensk-norsk litteraturs rastlöst styrketränande doktor Snuggles. Verkligt uppfinningsrik, men med en psykedelikaögd kosmoskatt klösande under berättelsens motorhuv.


Ja, Grimsruds stil är både tunga styrkelyft och spinnande cardio. Intensiv och hastig. Det ursäktar dock inte att förlaget inte närmare städat undan de många korrfel som smugit sig in i denna första tryckning.

Det lekfulla och storögda har aldrig svindlat utan svärta hos Grimsrud: Slitningarna mellan sjukt och frisk i En dåre fri, de kosmiska gapen i Augustnominerade Har någon sett mig någon annanstans?. Men pulsen av dödsskräck och stråken av ömhet som löper genom Jag föreslår att vi vaknar borrar ner den här drömska prosan i något djupt mänskligt som känns alldeles nytt.

ARTIKELN HANDLAR OM