Ett hysteriskt och lärorikt blixtkrig

Paul Beattys ”Svikaren” anknyter till en lång tradition av västerländsk satir

avCarl-Michael Edenborg

Publicerad:
Foto: Alastair Grant / TT
Paul Beatty, Man Booker-prisvinnare.

Med den här romanen vann författaren 2016 det extremt prestigefyllda Booker-priset, ett slags Englands motsvarighet till Nobels litteraturpris, fast bara aktuellt för engelskskrivande författare.

Beslutet var säreget på två sätt:

Dels är Paul Beatty amerikan. Han var den första engelskspråkiga författare utanför det klassiska britanniska väldet som fått priset sedan reglerna ändrades 2013.

Dels är han humorist. Och humor är en låg genre på samma sätt som deckare, skräck, romantik, porr. Och genreböcker brukar inte få priser, utom sådana som är riktade till just deras klass.


Paul Beattys roman Svikaren (The sellout, 2015) är faktiskt en genrebok: avdelning humor och komik. Den känns ibland som en åtta timmar lång ståupp-monolog. Jag skrattar: snittet är cirka två komma fem skratt per sida, medan antalet gags per sida ligger på cirka fyra komma fem.

Men även om jag skrattade så många gånger (2,5 gånger 320 sidor blir sammanlagt 800 skratt) är detta mer än bara slapstick. Visst andas texten en sorts allt-för-ett-skratt-attityd, men det är inte det enda den har: romanen överskrider genregränserna, den vill undervisa och skapa förståelse också.

Ramhandlingen utspelas under några få timmar i USA:s högsta domstol, där huvudpersonen ”Me” befinner sig tillsammans med sin advokat för att försvara sin rätt att äga en slav och sina krav på att återinföra rassegregation i samhället, som på den gamla goda tiden. Dessutom tänder han till stor förfäran en joint inför de ansamlade juristerna och åhörarna.


Större delen av texten består av tillbakablickar på Me:s uppväxt och minnen av hur det gick till när gamle ”Hominy” gjorde sig till hans slav, inklusive förfärande roliga scener när denna mycket krävande slav anser det vara en rättighet att få gå på bordell och spela plantageägarerollspel med piskor och allt.

Tål det inte att skämtas med, tål det inte att talas om.

Uppdraget att översätta den här boken är inget jag avundas Hans Berggren: problem uppstår konstant genom alla ordskämten, prosans starka musikalitet och hela den rätt annorlunda diskursen kring ras och historia. Tyvärr lyckas han heller inte riktigt genomföra den: Uttryck som ”Försvårande svarthet är essäer som tas för romaner” haltar påtagligt.

Denna postrasistiska roman anknyter till en stor tradition av västerländsk satir, från Rabelais och Swift till Charlie Hebdo. Som all god satir har den ett stort humanistiskt hjärta, vilket till exempel märks i de upprörda slängarna mot den svarta kulturen för dess rasism gentemot mexikaner.


Paul Beatty är en mycket skicklig författare. Men även om han i intervjuer sagt att han tycker om ”pinsamma tystnader” är hans Svikaren så långt från detta man kan tänka sig:

Ett hysteriskt och lärorikt blixtkrig.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Roman

Satir

Humor