Humlor är himla viktiga

Petter Lindgren läser biologen Dave Goulsons nya bok Den stora humleresan

Foto: Anders Wiklund/TT
Den brittiske biologiprofessorn Dave Goulson har skrivit en ny bok om humlor.
BOKRECENSIONER

Jag har gjort många dumma saker i mitt liv, men till de dummare hör fängslandet av en humla någon gång i sjuttiotalets inre, en liten jordhumla som jag stängde in i en cell av Lego, bakom en röd staketbit som skolats om till galler. Till mitt försvar ska sägas att jag var barn, och att decenniet också var något av en guldålder för dylika aktiviteter. Diktatorsklubben var nästan alltid på tv, med Idde och Pinnen i spetsen. (Augusto Pinochet och Idi Amin.)


Och vad spelar väl en liten humla för roll om hundra år? Ganska stor roll tyvärr, visar den brittiske biologiprofessorn Dave Goulson i sin essäbok Den stora humleresan, uppföljaren till succéboken Galen i humlor från 2015 (Volante).

Inte minst, får vi veta, utför vissa arter av humlorna (tillsammans med tambin, vildbin och andra pollinatörer) ett arbete värt 215 miljarder dollar per år, globalt sett. Fruktbörsen, liksom hela ekosystemet, skulle braka samman på en kaffekvart om dessa strävsamma typer försvann, medan mänskligheten möjligen skulle kunna hanka sig fram ytterligare en tid på jakt, fiske och småstölder.


Goulson förnekar alls inte att jordens pollinatörer minskat oroväckande på senare tid, tvärtom, men köper heller inte resonemanget rakt av:

”Varför ska naturen bara ha ett värde om den gör någonting för oss”, frågar han sig och låter som en kulturarbetare som värjer sig mot att betrakta konsten ur ett nyttoperspektiv.

Ta till exempel klöverhumlan: ”I ekonomiskt hänseende är klöverhumlor fullständigt obetydliga, de bidrar förmodligen bara till pollineringen av ett fåtal köksträdgårdsväxter i småbruken på Uistöarna … vi skulle inte få det märkbart sämre i något lätt mätbart avseende om de en dag sopades undan – men för min del skulle jag betrakta det som en oerhört sorgesam dag.”

Trots allvaret i botten ikläder sig Goulson gärna rollen som jovialisk (och mycket brittisk) reseledare med smak för lokala delikatesser. Läsaren tas bland annat med till Hebriderna, Patagonien, Polen och Kalifornien, men skildringen tar avstamp i en sommarmånad på det gamla skjutfältet på slätten Salisbury Plain strax väster om London.

I förra boken gav Goulson Hitler skulden för att ha orsakat många brittiska humlors död, i och med att kriget tvingade Storbritannien till ett ensartat framdrivande av inhemska grödor som kom att fördärva såväl landsbygden som humlornas livsförutsättningar.


I Den stora humleresan ger han dock (om än motvilligt) tyskarna sitt erkännande, i det att de också tvingade den brittiska armén att förvärva stora landarealer för militärt bruk, mark som därmed upphörde att brukas eller förädlas. På Salisbury Plain har landskapet, inklusive approprierade byar och fält, sålunda lämnats för fäfot i en mansålder, med resultatet att platsen numera uppvisar en enastående botanisk och entomologisk artrikedom, och räknas som Västeuropas största område med blommande gräsmarker.

Och nog finner Goulson här flera av de humlesorter som minskat kraftigt i Storbritannien på senare år, men utfallet av undersökningen är ändå en besvikelse:

”När det gällde haghumlan härrörde alla mina samlade data från en hane på en bonässla … Dessutom hade jag bara två iakttagelser av fälthumlan, tre av gräshumlan och fyra av mosshumlan – ett nedslående magert resultat av en hel sommars arbete.”


Lika illa tycks det vara på annat håll. I Patagonien och Eldslandet håller den från Europa importerade jordhumlan på att slå ut de lokala humlebestånden, innefattande bland annat Bombus dahlbomii, en art så stor att dess drottningar enligt Goulson ser ut ”som flygande guldglänsande möss”. Också i Nordamerika har stora delar av den inhemska populationen kollapsat, möjligen beroende på sjukdomen Nosema bombi eller ”humlediarré” som spridits från europeiska humleuppfödare. Det är svårt att veta, för insekter lämnar sällan spår efter sig när de försvinner.

Goulson argumenterar dock övertygande för att det är det industriella jordbruket som är humlornas och de övriga pollinatörernas fiende nummer ett på jorden, och särskilt då monokulturen eller inriktningen på att bara odla en gröda åt gången, med hjälp av konstgödsel, besprutning och moderna frörensningsmetoder som slår ut de för insekterna så viktiga åkerogräsen.

Inte minst får EU:s jordbrukspolitik på humlepälsen: ”Man tar ofattbara summor pengar från EU:s skattebetalare och använder dem för att ge stöd till industriell jordbruksverksamhet, skänker merparten av dessa pengar till multinationella jordbruksföretag och Europas stora jordägare … medan man ger struntsummor till småskaliga lantbrukare, till dem som eftersträvar en mer hållbar livsmedelsproduktion.”


Allt är dock inte nattsvart, för enligt Goulson har fältstudier visat att det räcker med att avsätta åtta procent av odlingsarealen till blomsterblandningar för att öka inte bara antalet pollinatörer utan också förekomsten av insekter som nyckelpigor, jordlöpare och blomflugor, vilka är rena döden för allehanda skadedjur.

Något som ytterligare talar för metoden är att mindre kan bli mer, för på sikt har det visat sig att skörden i försöksområdena ökat så mycket att de avsatta åtta procenten har börjat betala sig själva. Vilket borde vara ett argument som biter på jordbrukare av alla sorter.

Den ekologiska kunskapen har trots allt ökat på många håll, och Goulson dröjer gärna vid naturens mirakulösa förmåga till återhämtning så fort tillfälle ges. Denna sker inte alltid där man tror, visar han, för faktum är att sådant som gamla sophögar eller övergivna industritomter ofta ger naturen bättre förutsättningar än exempelvis utarmad åkermark.


Ta ett steg tillbaka, menar han, med särskild adress till stadsplanerare och byggherrar: ”Även om tomterna är resultatet av människans tidigare verksamheter är de nu vilda och helt annorlunda än våra välskötta stadsparker. De är platser där naturliga processer pågår och där naturen härskar.”

Vad min fängslade lilla humla beträffar så återhämtade den sig tyvärr inte alls. Det tog nästan hela sommaren men till slut låg den ändå där, utsöndrande en fin liten liklukt över den gröna Legoplattans monokultur.

ARTIKELN HANDLAR OM