De sista fertila åren

Sheila Heti skriver om att stå emot den sociala pressen

Foto: TT
”Det är frigörande med en kvinna som ­inte verkar bry sig om vad ­andra tycker”, skriver Lidija Praizovic om Sheila Heti.
BOKRECENSIONER

Den kanadensiska författaren Sheila Heti börjar skriva på sin självbiografiska roman Moderskap när hon är 36 år och vet att hon bara har ­några fertila år kvar. Vill hon ha barn eller vill hon inte ha barn? För att komma fram till ett svar singlar hon slant, samtalar med sin mor, vänner och pojkvännen Miles, samt fördjupar sig i konst och litteratur. Men framförallt skriver hon.

Är moderskap ett socialt krav eller är det min kropps och själs genuina önskan?

Hetis liv går ut på att skriva böcker, ­tänka djupa tankar, samtala med intellektuella, tyda sina drömmar, resa, samt ­ligga med Miles. Ingen tanke eller handling är för liten för att sättas på pränt. ­Hetis prio i livet är att skriva, och ibland känns det klaustrofobiskt för läsaren, då allt pågår inne i jagets huvud.

I detta fria liv finns inte plats för barn. Ändå vill hon – fast egentligen inte.

Heti har en privat och intim ton, som får mig att känna mig som en nära vän. Åren går. Hon blir 37, 38, 39 och hennes besatthet vid moderskapet gör att till och med bokens kapitel är indelade efter menscykeln. Jag vill råda henne att ­skaffa barn.

Men jag märker snart att Heti faktiskt inte vill ha barn. Alla hennes väninnor får barn. Heti kämpar med att – utan försvarsmekanismer – stå emot denna sociala press: ”En kvinna som inte har barn betraktas med samma avsmak och förebråelse som en vuxen man som inte har något jobb. Som om hon borde be om ­ursäkt. Som om hon inte har rätt att ­känna stolthet.”

Boken vägleds, precis som Ariel Levys När reglerna ­slutat gälla från i fjol, av en för vår tid (särskilt för vår tids självförverkligande urbana feminism) provocerande tanke om att man faktiskt inte kan få allt i livet. Vill jag leva ett bohemiskt och bildat liv där jag är hängiven mitt skapande, ­eller vill jag skaffa barn och hänge mig åt barnet? Frågan kan tyckas gammalmodig, men för Heti handlar det om att det man gör, gör man till 100 procent.

För Heti kompliceras dess­utom det ­hela av att hennes släkt är liten. Då de är ungerska judar ­dödades flera i Auschwitz. Har jag ett ansvar att reproducera mig eftersom nazisterna var på väg att förinta såna som mig? ”Jag vill ­göra ett barn som inte kan dö – en kropp som kan tala och kommer att fortsätta ­tala, som inte kan skjutas eller brännas upp.”

Det finns en hel del elitistiska utsagor i boken. Till exempel när Heti beskriver sin aversion mot kvinnor med många barn, och liknar barnafödande vid egoism och kolonisering. Till hennes försvar ­måste man tillägga att ambivalensen som genom­­syrar hennes skrivande, hennes vindlande känslo- och tankeliv, gör att hon aldrig landar i en slutlig utsaga: ”Min troende kusin, som är lika gammal som jag, har sex barn. Och jag har sex böcker. Kanske är det ingen större skillnad mellan oss, bara en obetydlig skillnad i vår tro – vilka delar av oss själva som vi känner oss manade att föra vidare.”

Heti är hela tiden vänd mot sig själv på ett sätt som kan bli irriterande navelskådande, men som också är spännande och utmanande. Det är frigörande med en kvinna som ­inte verkar bry sig om vad ­andra tycker.

Först när hon är på väg att ­fylla 40 kan hon andas ut: ”Det jag nu upplever är en ny typ av svindel och en förundran över att jag har lyckats ta mig ­igenom mina fertila år ­utan att använda fertiliteten till någon­ting. Det känns verkligen som ett mirakel.”

Sheila Heti har inga barn, men har skrivit en intressant och viktig bok om moder­skap.

ARTIKELN HANDLAR OM