Förföljd av mordet på Olof Palme

Inga-Lina Lindqvist om Anna Hages ”30 år av tystnad”

Foto: C Andersson
Anna Hage gav den svårt blödande Olof Palme hjärtmassage.
BOKRECENSIONER

Energiläckage är ett begrepp inom personlig utveckling. Människan blir som ett hus med otätade fönster, dåligt isolerad och värmeläckande.

Ordet möter mig på de första sidorna av Anna Hages självbiografiska bok 30 år av tystnad och beskriver huvudpersonens återkommande tillstånd av nerkyld kropp, ångest och panik.

Anna Hage är bland de första personerna på plats när Olof Palme blir skjuten. Hon ger honom hjärtlungräddning. 

Trots att jag trott mig ha en god bild av vad som hände på Sveavägen den 28 februari 1986 blir jag tagen och chockad av uppgifterna i Hages bok. I medier beskrevs hon som ung sjuksköterskestudent. I verkligheten var hon minderårig gymnasieelev som utsattes för trauma på brottsplatsen och polisförhördes på mordnatten utan vårdnadshavare eller annan stödperson närvarande. Under rättegångarna som direktsändes i radio vittnade hon utan att någon över huvudtaget förberedde henne på vad som skulle ske.

Trauma är inte en händelse. Det är ett tillstånd av avbrott som aldrig helas.

Hage beskriver hur kylan hon upplever under mordnatten, när hon chockad med kläder genomdränkta av blod huttrar i polishuset, förföljer henne genom resten av livet.

Civilkurage är en bristvara och få människor rusar in i svåra och osäkra situationer. De flesta avvaktar tills någon annan tar ett initiativ. Hage agerar och följderna blir för hennes del orimligt svåra.

Vuxenvärlden drabbas av hysterin kring mordet och sviker gång på gång. Hage sätter fingret på hur unga människor inte alltid är fullgott stöd för varandra eftersom de gärna dramatiserar och överdriver. Men stabila livserfarna vuxna drog sig undan i stället för att omsluta med omsorg.

Som delaktig i nationens trauma lämnas den unga Anna aldrig i fred – och lämnas samtidigt alltid ensam. Hennes egna känslor trängs undan och kapslas in.

Traumat övervinns med oändlig ärlighet och outsinlig empati. I boken representeras läkandet av terapeuten som lyssnar utan att spekulera och leta efter sensationer.

Hage skildrar hur behovet av att bli lyssnad på, att få berätta till punkt hackas sönder av förhören hos polis och domstol. Hur kan det komma sig att mordet på Olof Palme fortfarande väcker frågor?

Till skillnad från episk struktur bryter utredning som form ner verkligheten i ett antal fakta som sedan sammanställs till en analys. I stället för berättelsens sammanhållna väv får man ett hopsytt lapptäcke. Mönstret syns tydligt, men inte hela bilden. Mellan bild och mönster finns ett glapp där vittnet vistas i trettio långa år.

Boken är en upprättelse och utväg, en bladvändare som fängslar och ett tidsdokument som bidrar med hittills okända aspekter på skeendet som orsakade energiläckage hos en hel nation.

ARTIKELN HANDLAR OM