Lapidus tillbaka med långsammare cash

Publicerad:

BOKRECENSIONER

”Vip-rummet” stratskott för ny serie

1 av 2
Jens Lapidus (född 1974) aktuell med nya romanen ”Vip-rummet”.  Foto: Björn Lindahl

Det är 245 varumärken i Jens Lapidus nya roman Vip-rummet. På bokens tredje sida nämns sex: Zegna, Corneliani, Fray, Hans Allde, Sea Island Quality, Brionis. Det är kläder och herrekiperingar; 32 000 kronor kostar en outfit med äkta pärlemor i skjortknapparna.

Jens Lapidus är återigen vår ciceron på Östermalm. Precis som i ”Noir-trilogin” är den stockholmska överklassen lika välklädd som cynisk, grisig, brutal, full av fördomar och familjehemligheter. Den är karikerad, men det har alltid varit överklassens miljöer och möjligheter, mer än dess enskilda individer som Lapidus fängslat sina läsare med.

Jag tyckte så mycket om Lapidus Noir-trilogi och blev därför glad när jag såg att han gett sig i kast med ett nytt romanprojekt om tre titlar. Men den här första delen, Vip-rummet, saknar det som hans tidigare romaner har i överflöd: en spännande historia, ett hypersnabbt tempo och ett rasande temperament. Snabba cash kom med en helt ny sociolekt; en rastlös, aggressiv, fyndig gangstersvenska som knockade kritikerna och blev välförtjänt stilbildande.

Snabba cash är en bok som inte kan sitta still, men Vip-rummet saknar den nerven – den första riktiga våldsscenen kommer först på sidan 140 – och saknar även riktningen.

Jag tycker inte om den beskäftiga advokaten Emelie, men det är nog inte heller meningen. Jag vill tycka om juggeättlingen Teddy, som just muckat och blir indragen i den kidnappningshistoria som borde bita av mig naglarna men aldrig gör det. Han är lite för välvilligt tecknad; i fängelset läser han allt från Dostojevskij till Sofie Oksanen, han citerar klassiker inför de lika rika som obildade klienterna. Det är sympatiskt, men inte helt trovärdigt.

Noir-trilogin (Snabba cash kom 2006) tog ut svängarna inte bara kring överklassen utan även runt den kriminella underklassen med dess olika etniciteter. Lapidus är där och nosar nu också, men det här nya projektet känns betydligt mer anpassat och därför lite livlöst.

Kanske har det med tiden att göra. Östermalmsmänniskor får man beskriva hur som helst, men kan en författare efter SD:s inträde i riksdagen röra sig lika fritt i underklassen med dess mångfald av efternamn? Stämmer det, som Lidija Prazovic menar, att det bara är de medelklassifierade invandrarna som nu ska få synas och skildras? En kåkfarare som börjar läsa Nordiska rådets pristagare Sofie Oksanen passar in i den trubbiga matrisen.

Trots invändningarna ger Vip-rummet en god grund för de kommande två titlarna att stå på. Jag vill veta hur det går för Teddy, och jag vill ha mycket mer av hans förortsfamilj, hans nätverk och den överklass vars privilegier Lapidus med stilfullt förakt tecknar.

Jag vill över huvudtaget ha mycket mer av Jens Lapidus i den svenska offentligheten. Han är en advokat med ärligt socialt patos och har ett perspektiv på kriminalpolitiken som få längre vågar visa. Han behövs – både som jurist, författare och samhällsdebattör.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.