Glädjen, mitt i den största sorgen

BOKRECENSIONER

Arne Johnsson läser Björner Torssons dikter

Ibland blir man så glad av att läsa, det kan handla om livet och döden och allt däremellan, lustan och nedmalningen mot mörker, all den färd vi är med om - allvarliga saker allt det där, men det hjälps inte. Eller kanske det är just därför: allvaret som också föder glädjen, ett evigt motsatspar, följeslagare. Tänker ibland på Erik Beckmans sätt att skriva, hans språkliga maskineri som tog emot allt, högt som lågt och omvandlade det till ett slags eget språk av poesi eller prosa, ett namnlöst språk som var sitt eget högspråk och ändå fullt kompatibelt med det vi tycker om att säga att vi använder till vardags. Kanske är det så just därför att det är ett sådant språk, som Beckmans, som rör sig bakom, som uttrycker den största sorg, glädje.

Jag tänker på Beckman också när jag läser Björner Torssons senaste diktsamling, I den benkvarn - det är den språkliga fantasin och det är humorn och allvaret på en gång. Men inte endast Beckman, här finns också ett arv långt tillbaka, som till en som Stiernhielm, vilken med sin tunga och leriga men paradoxalt nog ändå så friska poesi åstadkom rörelser i tanke och språk som ännu inte stillnat. Och inte heller endast Stiernhielm - jag vill säga att Björner Torsson är en arvtagare och traditionsbärare, en av dem som förenar modernismen med det som varit före.

I den benkvarn är Björner Torssons tionde diktsamling sedan debuten 1964 med Duvan i oljeregnet. Man kan tala mycket om språket i samband med hans författarskap, det och innehållet är här otvetydigt lierade. Han säger själv i en av de kanske vackraste och mest vemodiga dikterna i boken: "Utan blick inget hjärta/Utan form inget innehåll", där det efter dessa fasta uttalanden följer en drömsk och sensuell dikt om minne, men utan sentimental längtan eller saknad: bara blicken, minnet och ett leende över det han ser: "Den vita, sömniga kroppen flyter/naken i en småländsk sjö och böjliga snokar/tar sig förbi./Så roligt, med en stråke ljud: bordun/Förbi ankomst, det var där vi var eller sprang/Eller värmdes upp, med handen på/ledstången. Så roligt, med en stråle ljus: skugga"

I den benkvarn är en bok med en grundton av, inte melankoli, inte sorg, men rent och klart vemod, av en känsla som är på en gång lika nära och avlägsen som minnen, som blandar sig in i språket, i dess lekar med nivåer, i hans sätt att låta Bibeln, Lille Bror Söderlund, Lasse Lucidor, Kerouac, Augustinus" vara röster som blandar sig i hans dikt.

Vad talar då han och de om?

Minne och liv, vad det blev av allt, vad man till slut kommer hem med, som i dikten Kamel sein: "Inte berätta. Jag gav mig ut för att vara letare/Jag gav mig ut för att leta/Jag la bland äpplen märke till himlar" Boken har i detta ett lugn och en nästan högtidlighet, vill kalla det luttrad livserfarenhet, som tar hand om både vemodet och humorn och förvandlar dem till vishet.

Vad blir kvar när vi och allt till slut malts genom benkvarnen? Energi, det som varit vi förstörs inte, det omvandlas, blir till något annat: "Inget blev som avsett var:/Några slöjdar, andra dör/Men det är de som dör som slöjdar/Slöjda är att hyvla högt, på sin sarkofag/Man låter spånorna bli vingar/Det blir en liten låda kvar, vit/Där låter man sin kropp bli mat åt/Underjordens cunnilinger/Själv har man stigit in i Intet Allt"

Arne Johnsson