En dålig historia

ÅSA LINDERBORG läser en bitter bok om Carlsson – och Carlsson

1 av 2 | Foto: bo schreiber
Ebbe Carlsson – en charmör och intrigör i maktens korridorer. När han dör 1992, 45 år gammal, är han förskjuten, förnekad, förnedrad.

När Ebbe Carlsson gav instruktioner om sin begravning föll det på Sverker Åström att hålla ett tal som skulle ”innehålla goda historier, varav en del får vara sanna”. En enkel uppgift, det finns många bra historier om Ebbe. Anders Isakssons bok Ebbe?–?mannen som blev en affär är dock inte en av dem.

Den 1 juni 1988 avslöjade Per Wendel på Expressen att förlagschefen på Bonnier Fakta, Ebbe Carlsson, med regeringens godkännande bedrev privatspaningar mot PKK i syfte att fånga Olof Palmes mördare. Samma dag fastnade två säkerhetspoliser i tullen med en olaglig avlyssningsapparatur

som skulle användas i mordjakten. Så rullades en skandal upp där de inblandade – Säpo, regeringen, polisen med flera – framstod som lika pinsamma som teorin var absurd, att det var kurdiska terrorister som mördat den svenska statsministern på Irans uppdrag. Alla hade låtit sig duperas av den munvige Ebbe, mannen som, utan att någon förstod hur, tog sig in i maktens korridorer och under ett par decennier var överallt och ingenstans.

Isaksson jämför Ebbe med olika gestalter i litteraturen – Tartuffe, Rastignac, den nakne kejsaren … – men närmare till hands ligger Truman Capote. En kortväxt, smårultig, tunnhårig bög som genom begåvning, charm, kvickhet, humor och korsvisa förtroenden lyckas bygga en inflytelserik vänkrets som han, behagsjuk, råkar förråda. I dödsögonblicket är han förskjuten, förnekad, förnedrad.

En biografi om en sådan egendomlig person som Ebbe behöver inte motiveras, men Isaksson har titeln till trots inte skrivit en bok om Ebbe. Det är en annan Carlsson han vill komma åt: Ingvar. Och visst slapp Ingvar Carlsson billigt undan när det begav sig, men Isaksson griper an sitt ämne med en sådan oraffinerad bitterhet mot socialdemokratin per se, att han inte kan landa i materialet, än mindre lyfta det. Stilen är entonig. Analysen tondöv.

■ ■ I Isakssons värld finns det inga äkta socialdemokrater, skaffar man sig partibok är det för att man eftersträvar makten. Utgångspunkten är att alla alltid ljuger eller minns fel. Han tror bara folk när de baktalar andra – då blir till och med Ebbe ett sanningsvittne. Umgås gör man i syfte att utnyttja varandra. Politik är korruption.

För Isaksson är Ebbe först som sist homosexuell. Författaren vill verka frigjord med anekdoter om partysnittar som smakar sperma, men myser över skörlevnaden. Han spekulerar i om Ebbes homosexualitet verkligen var på riktigt, om han inte innerst inne drömde om familj – fru och barn. Märkligt är hur han hastar förbi Ebbes insatser som förlagschef, inte minst hos Isakssons uppdragsgivare Bonniers.

Den här boken kastar inte något nytt ljus över varken Ebbe Carlsson-affären eller människan som gett den dess namn. Isaksson har utan erkänsla plockat från andra, inte minst ur Gunnar Walls Mörkläggning, en prisad thrillerartad läroexposé om Palmemordet och den svenska statsförvaltningen på åtta hundra sidor (Kärret 1997). Isakssons källhantering är usel, nästan inga uppgifter kan kontrolleras. Då några intervjuade velat vara anonyma har han valt att inte namnge någon, varför han inte kan bevisa att det inte är en skvallerbok han malt ihop.

Betyder det här att boken är värdelös? Nej, det vore ett orättvist omdöme. Oavsett hur Isaksson behandlar sitt stoff, ger figuren Ebbe Carlsson en rad lärdomar utöver insikten om maktarrogans och medlöperi. Visst var de som figurerar i skandalen inkompetenta ynkryggar, men lika tydligt är hur deras agerande styrdes av en etablissemangets paranoida världsbild där Ebbes fantasifoster tycktes rimliga och önskvärda. I berättelsen om Ebbe Carlssons framfart ser vi hur demokratin och rättssäkerheten offrats i den huvudlösa jakten på så kallade terrorister och förment samhällsfarliga vänsteraktivister. Han var med redan under IB-affären (som Isaksson självfallet bagatelliserar), trixade i spionskandalen på Sahlgrenska sjukhuset och orsakade på 80-talet att oskyldiga kurder hamnade i flerårig kommunarrest.

■ ■ De metoder som för bara några år sedan förkastades är i dag överordnad regeringspolitik och legal praktik i full skala. Vi har med andra ord inte lärt någonting av historien.

Samhälle

Åsa Linderborg