Rymdhunden räddad

BOKRECENSIONER

ANDERS PAULRUD läser Jeanette Wintersons nya roman

Foto: Jeanette Winterson.
Foto: Lajka - fri till slut.

Berättelser är som bergarter. Kan man säga. Berättelser är likt berg uppbyggda av horisontella remsor, strata, där det ursprungliga alltid ligger längst ner.

Som gjort för att ändras om. Eller hur?

Kullkastas.

Alltså; berätta historien en gång till. För det finns alltid ett annat förlopp, en annan början, och förstås, ett annat slut.

Återberättandet är Jeanette Wintersons stora tema, flera av hennes romaner som Konst och lögner, Powerbook och nu senast Fyrväktaren präglas av denna undersökande vilja; att riva ner det redan skrivna för att göra om det, och se efter om det finns några nya, avgörande upptäckter att göra.

Jag tänker alltid på Rembrandt när jag läser henne. Konstnären som oavbrutet målade sig själv, som spelade teater med sitt ansikte, som klädde ut sig och sökte sitt jag i andra jag. Rembrandts insikt var just denna: en människas liv är inte bara ett, utan flera liv, i lager på lager. Man ser det så tydligt i Rembrandts alla självporträtt, dessa femtiotalet målningar och etsningar är i själva verket en pågående undersökning om vilka alternativa jag en människa bär på.

I sin nya bok, Tyngd, utgår Jeanette Winterson från myten om Atlas och hans lättnad när Herkules lyfte världen från hans axlar. Winterson har ett frimodigt förhållande till myter, alla hennes berättelser är på ett grundläggande sätt mytologiska, vare sig de lånar drag från antiken eller från våra dagars populärkultur, och hon är mästerlig i sitt sätt att injicera nytt blod i det man trodde var döda berättelser.

Liksom alla hennes tidigare berättelser är Tyngd skriven i första person, och från extremt personliga utgångspunkter. Men, skriver hon, det "självbiografiska är inte viktigt. Det viktiga är autenticiteten. Författaren måste bränna av sig själv genom texten, bli det nersmälta ämne som gjuter samman skilda element. Jag tror att det alltid finns utsatthet, sårbarhet, i skrivarprocessen, vilket inte betyder att den är vare sig bekännelse eller självbiografi. Den är helt enkelt på riktigt."

Och det riktiga har inte plats för skräck för det inre livet. Därför återvänder Jeanette Winterson alltid till sina "urkundsberättelser"; den lilla bortadopterade flickan som kryper till sängs och låter lampan vara tänd, därför att om ljuset är tänt är också den stora väldiga världen också tänd och i gång.

Och så finns här alla barns hund, Lajka som var en snäll och trofast hund, och som sköts upp i rymden i en liten kapsel. De elaka ryssarna hade installerat en automatisk injektionsspruta som skulle förgifta hunden efter en vecka, och därefter skulle Lajka kretsa runt i sin sputnik tills universum upphörde.

Men i Wintersons berättelse sträcker Atlas ut sin hand och fångar sputniken och frigör Lajka, den lilla pricken i universum. Ja, godhet finns. Kanske rättvisa.

Och så finns, återigen, en ny historia att berätta.

Tyngd är en vacker berättelse som på ett hisnande sätt visar vad som händer en människa som frigörs från sin omloppsbana.

Så kanske man kan säga.

Roman

Anders Paulrud