Kärlek som självbedrägeri

BOKRECENSIONER

■ ■Ung kärlekstörstande och litet jagsvag kvinna möter charmig fransk-brasiliansk konstnär i Paris. Tycke samt graviditet uppstår, men då har läsaren redan insett att mannen är ett kräk, en egoistisk alkoholist, vars enda talang är parasitens. Den unga kvinnan, Lea, sätter däremot på sig snäva skygglappar och bäddar in sig i rosenröda illusioner. Så går det på i flera hundra sidor, och Moa Herngrens debutroman Allt är bara bra, tack är fullkomligt förutsägbar.

Men förutsägbarhet är inte alltid ett fel utan ofta ett säkert dramaturgiskt grepp. Här spelar Moa Herngren skickligt på läsarens plågade väntan på kraschen, och hela romanen är konsekvent skriven ur Leas perspektiv. Som läsare förstår man Leas tankebanor så väl, samtidigt som man häftigt tar avstånd från dem.

■ ■Varför somliga kvinnor har så svårt att frigöra sig från monster till män är en ständigt återkommande fråga, i dagarna också aktualiserad genom Åke Sandgrens nya film Den man älskar. Men den är annorlunda vinklad. Där handlar det om kärlek som destruktiv kraft men i Moa Herngrens roman om kärlek som självbedrägeri.

Litet klokare blir man av att tvingas leva sig in i Leas chimärer, och det höga tempot är kongenialt med Leas andfådda sätt att tänka och handla. Ska jag ändå invända mot något i denna engagerande roman är att författaren försett Lea med en hygglig, hjälpsam och penningstark Östermalmsfamilj att falla tillbaka på i krissituationer. Hur hade det gått för en Lea utan sådan förträfflig uppbackning?

Lennart Bromander