Bry sig med ärligt uppsåt?

Therese Bohman läser Sven Anders Johanssons essä ”Det cyniska tillståndet”

Foto: Andrew Harnik/ap
Vem bryr sig? Melania Trump hade en kontroversiell jacka när hon besökte flyktingbarn som hölls i förvar i Texas.
BOKRECENSIONER

Är det möjligt att engagera sig med ärligt uppsåt?

Det är den genomgående frågan i Sven Anders Johanssons Det cyniska tillståndet, ett slags essädagbok som sträcker sig mellan 2015 till början på 2018. Och det är en i högsta grad relevant fråga: Det känns allt oftare som att samtiden är en enda stor indignerad lagsport, där det ena laget alltid tävlar med moralisk överhöghet som drivkraft och mål. Under sommaren har kanske Mr Cool-debaclet varit det tydligaste exemplet på det.

”Hjälpandets narcissism” kallar Johansson den typ av engagemang som handlar mer om det hjälpande subjektets behov, än om hjälpens objekt. Att identifiera sig som en person som står på det goda och rättas sida är engagemangets motor. Det får mig att tänka på Milan Kunderas definition av kitsch: “Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta! Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn som springer på en gräsmatta! Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch.”


Och det är så jag föreställer mig den upptrissade, kollektiva känslosamhet som ofta uppstår i sociala medier: Vad det är vackert att tillsammans med alla andra goda människor röras över att stå på barnens sida mot komiker som skämtar om pedofili!

Det saknas inte konfliktytor under de år som Johanssons bok i tur och ordning avhandlar: flyktingkrisen hösten 2015, Donald Trumps tillträde som president, terrorattacken på Drottninggatan, förra höstens bokmässa som i betydligt högre grad än litteratur kom att handla om vem som på bästa sätt tog avstånd från de antidemokratiska krafter som kunde misstänkas vilja lägga beslag på tillställningen, klimathotet, metoo, kulturprofilen och Svenska Akademien.


Johansson tecknar en bild av samtiden där avståndstagandet ofta framstår som viktigare än sakfrågorna och där det inte är möjligt att vara radikal nog i sin avsky mot ondska och omoral. Cynismen blir då ett sätt att vägra göra sina åsikter till ett varumärke – en protest mot kommodifieringen av godhet, om man så vill.

Foto: Marlene Jonsson
Sven Anders Johansson.

Allt detta är i allra högsta grad relevant och intressant. Samtidigt önskar jag ibland att Johansson hade varit tydligare med de mekanismer som gör att det faktiskt ger utdelning att inta vissa positioner i den offentliga debatten. I den kulturmedievärld där vi båda är verksamma finns det helt enkelt mer att vinna – karriärmässigt, ekonomiskt, socialt – på att skriva ännu en krönika om att SD är farliga än på att försöka problematisera saken (samtidigt som Johansson faktiskt ägnar sig åt att göra det senare).


Det är samma mekanismer gör att man i stundens hetta kan komma undan med nästan vad som helst så länge åsikten ligger i rätt riktning – som att under flyktingkrisen hävda att det enda rimliga är öppna gränserna, utan tillstymmelse till konsekvensanalys, eller att pekoralistiskt skriva att ”änglarna började gråta” under Trumps installationsceremoni – utan att behöva stå till svars för det efteråt.

I stunden var det rätt sak att tycka (och vad vackert det var att tillsammans med alla som tyckte likadant röras över sitt engagemang!). Att skriva ut sig ur offentligheten med en åsikt som går åt motsatt håll kan däremot vara en fråga om en enskild formulering och gå blixtsnabbt.


Så, går det då att engagera sig med ärligt uppsåt?

Johansson landar i en uppgivenhet som är både lite barnslig (”Att sova framstår mer och mer som det mest omstörtande man kan göra”) och samtidigt konsekvent. Själv tänker jag att den enda ärliga intellektuella hållningen nog är att vara ständigt illojal (non serviam!), och samtidigt försöka att inte fastna i en programmatisk illojalitet eller cynism som kan bli lika mycket en irriterande pose och slö hållning som sin motsats.

Att skriva en bok med ärligt uppsåt är hur som helst uppenbarligen möjligt, för det har Sven Anders Johansson gjort: hans analys av samtiden är prövande, reflekterande, intellektuellt hederlig. Det vore tråkigt om en sådan röst slutade diskutera och lade sig för att sova i stället.


Therese Bohman
Eftersom Sven Anders Johansson skriver för Aftonbladet Kultur så recenseras boken av Therese Bohman, författare och skribent på Expressen kultur.

ARTIKELN HANDLAR OM