Trivsamma brev från en ångestkamrat

BOKRECENSIONER

När serieskaparna möts är det så sorgligt att det blir roligt

Foto: "Gunnar som vilar med katt". Illustration: Nina Hemmingsson
Foto: Gunnar dammsuger. Illustration: Nina Hemmingsson

Gunnar Lundkvist kan få åsnan Ior att framstå som en tänkbar programledare för Allsång på Skansen.

”Livet är lika mysigt som varmkorv som kallnat”, är en av många sammanfattningar av hans syn på tillvaron. Och som en senapssträng ligger självföraktet och självmedlidandet spritsat över melankolin och misantropin.

Det skulle vara sorgligt att läsa Lundkvist, om det inte vore så skojigt. Min kompis Gunnar är en av de roligaste böcker jag läst på länge, men också en av de mer mystiska.

Serieskaparen Nina Hemmingson anges på omslaget som bokens författare. Men det enda hon har skrivit är ett kort förord. I gengäld har hon bidragit med ett antal mycket fina teckningar och, framförallt, svarat för urvalet och redigeringen av brev skrivna av seriekollegan och kompisen Gunnar Lundkvist.

I förordet berättar Nina Hemmingsson att Gunnar i fjorton års tid har skickat maskinskrivna dagboksliknande brev till henne, ofta flera i veckan. Sammanlagt ska det röra sig om nästan tusen brev. Av fragment från dessa försändelser har hon nu satt samman en prosamosaik.

Det är fullt möjligt, kanske till och med sannolikt, att detta är den sanna tillkomsthistorien. Men jag vill gärna tro att Gunnar Lundkvist har varit mer delaktig i bokens tillkomst än så, att det handlar om ett gemensamt sofistikerat litterärt projekt. Nina Hemmingsson bör tolka dessa tvivel som beröm. Min kompis Gunnar ger ett så genomkomponerat intryck att det är svårt att frigöra sig från misstanken att texterna slipats fram för just det här sammanhanget, för att på en och samma gång bekräfta och parodiera de livshållningar som förknippas med Gunnar Lundkvists egna klassiska seriefigurer Klas Katt och Olle Ångest.

”Dagarna går. Snart är det julafton. Jultomten stannar framför min dörr. Sen går han vidare utan att ha ringt på. Sen blir det nyårsafton.”

Att döma av dagboksanteckningarna lever Gunnar Lundkvist ett stillsamt, lite ensamt men inte isolerat, liv i lägenheten i Stockholm och i sommarhuset i Sörmland. Han klappar katter, lyssnar på alternativcountry, ritar serier och dricker kaffe. Det verkar vara en rätt trevlig tillvaro.

Vad är det egentligen som är så deprimerande i Gunnar Lundkvists liv? Det framgår inte riktigt.

Det talas lite vagt om ”broångest”, ekonomiska bekymmer, om att det var bättre för när det fanns brevbärare som kom flera gånger om dagen, rälsbussar och ”en helt annan typ av ångest.” Kanske är det helt enkelt så att Gunnar Lundkvist är professionellt svartsynt. Han antyder det själv. ”Att vara deprimerad är ett heltidsjobb.”

Eller också kanske han vill skämta lite med Lars Norén och dennes svarta dagböcker. Norén köper Yamamotokostymer. Gunnar hittar en tröja på en outlet i Hälleforsnäs. Norén reser till Comédie-Francaise i Paris. Gunnar tar bussen in till Coop Extra i Flen. Norén läser Heidegger. Gunnar tittar på filmer om polisen Johan Falk.

Stora skillnader. Men det finns också stora likheter. Norén och Gunnar har båda ett litet knepigt förhållande till kulturvärlden. Gunnar återkommer ofta till upplevelser under bokmässan i Göteborg.

Gunnar Lundkvist gav 1977 ut en diktsamling med titeln Världen intresserar mig inte. Han var då 19 år. Nu är han 58. Finns det skäl för världen att intressera sig för den åldrande Gunnar Lundkvist?

Definitivt. Man kan läsa Min kompis Gunnar som en träffsäker drift med konstnärlig weltschmerz. Men framförallt är detta ett varmt och fint och poetiskt (själv)porträtt av en man som fortfarande intresserar sig för folkhemsfenomen som Lennart Hyland, THX-doktorn i Aneby och Hep Stars.

Per Svensson

Eftersom Nina Hemmingsson är  medarbetare på Aftonbladet Kultur  recenseras boken av Per Svensson, kulturskribent på HD-Sydsvenskan.

ARTIKELN HANDLAR OM