Brittisk släktsaga med lätt hand

BOKRECENSIONER

Claes Wahlin om Kate Atkinsons nya roman

Foto: EUAN MYLES
Kate Atkinson (f. 1951) debuterade 1995 med ”I museets dunkla vrår”. ”En gud i spillror” är hennes sjunde roman som översatts till svenska.

Kate Atkinsons ambition är att skriva en episk roman. I ett efterord nämner hon Tolstojs Krig och fred, vars längd hon hade hoppats kunna halvera i sin roman om andra världskriget, skildrat genom en familj vars släkt sträcker sig genom det förra seklet och en bit in i det nuvarande.

Bombflygaren Teddy är navet kring vilken historien kretsar. Mot alla odds överlevde han ett mycket stort antal räder som han med sitt bombplan Halifax gjorde in i det nazistiska Tyskland. Det finns ett före och ett efter, kriget förändrar honom och reflekteras i de omkringstående, hans familj och andra släktingar.

Romanen berättas inte kronologiskt, utan löper mellan olika tider. Vad Teddy egentligen råkade ut för under kriget kommer ­naturligtvis först mot slutet av ­romanen. Under tiden får vi följa hans lugna lantliv efter kriget, oron över barnbarnen vars mor lever som hippie under gröna ­vågen, glimtar från systern Ursulas (som romanens pendang, Liv efter liv, ägnades) tillvaro, med ­flera.

Atkinson har en kort källförteckning i slutet av boken. Där återfinns litteratur om bombplan, skildringar av krigsveteraner och annat som ska borga för att allt som står i romanen har en autentisk bakgrund, om än fiktionaliserad. Ambitionen är inte bara episk, utan också att i viss mån dokumentera den kanske största händelsen i Englands historia under 1900-talet, en ­katastrof som inom kort förlorar sina sista vittnen.

Kontrasten mellan Teddy och de av hans kamrater som får röst, och de som växer upp efter kriget, som alltså varken förstår eller ens intresserar sig för hur kriget formade en hel generation, är ett tema i romanen. De moraliska paradoxerna är ett annat, hur Teddy knappt kan döda en fluga efter det krig där han har haft ihjäl otaliga civila. Den diskussionen förevisas blott läsaren som i första hand har att söka förstå, och i andra hand, om hon så finner nödvändigt, döma.

Andra teman pekar för säkerhets skull Atkinson själv ut, uppåtrörelsen (flyget, ambitionerna) respektive fallet (från nåden, bomberna), och visst finns denna dubbelriktade rörelse i de olika personernas livsöden, men det är inte teman som driver läsningen.

I stället är det det flyhänta språket, berättarens lätta, nästan lekfulla röst som svävar över alltihop, även i Strandbergs översättning, och alla korta påminnelser om typiskt engelska fenomen, litterärt och annat (engelskt) allmängods; allt det som Churchill menade att man krigade för att försvara: kulturen.

Något om vad andra världskriget innebar för de generationer som färgades av den berättar onekligen En gud i spillror. Men det är inte en stor roman, den har mycket litet med Krig och fred att skaffa, utan enbart med Englands krig och fred. Det är en mycket bra underhållningsroman, varken mer eller mindre.

ARTIKELN HANDLAR OM