Kriminalkommissarien, kokainet och tjallarna

BOKRECENSIONER

Ira Mallik läser två försök att nysta upp polishärvan som får kriminalfilmer att blekna

1 av 3 | Foto: polisen
Kriminalkommissarien Olle Liljegren dömdes för vapenbrott och tjänstefel.

Under spaning mot ett gäng kriminella fick Eskilstunapolisen plötsligt höra en högt uppsatt polisman diskutera en kommande kokainaffär i ett avlyssnat telefonsamtal. 2004 häktades kriminalkommissarien Olle Liljegren misstänkt för grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott, alternativt grovt tjänstefel. När härvan kring Olle Liljegren och polisens hemliga informatörsverksamhet nystades upp i medierna var historien så osannolik att de senaste årens samtliga polisfilmer bleknar.

Svensk polis hade använt privatpersoner som infiltratörer med kodnamn som ”Assar” och ”Pia” för att komma åt organiserad brottslighet och mc-gäng. Vapen hade köpts loss från kriminella för polisens pengar, och ännu märkligare, återlämnats till eller sålts till kriminella. Informatören Max Åström, hade periodvis uppburit ”månadslön” från polisen. Ren brottsprovokation (olagligt i Sverige) skulle ha förekommit, bland annat när polisens infiltratör Peter Rätz agerat beställare av ett större parti heroin i Visby 2000. I domstolen hade alla uppgifter om informatörens roll dolts.

Peter Rätz låtsades senare ha dött i tsunamin i Thailand. Och som grädde på moset hade Olle Liljegren provskjutit ett gäng olagliga vapen tillsammans med tv-kändisen Gry Forsell, som en lattjolajbangrej. Som berättelse betraktat är det här en galet rafflande historia med oändligt många förvecklingar som springer iväg åt alla håll, också långt bortom böckerna i sig.

Olle Liljegren var en ung polis med spikrak karriär. Han utmärkte sig som en skicklig ”hanterare”, en polis som håller kontakt med och ansvarar för informatörer. Det är också i fråga om hur Olle Liljegren hanterat sin uppgift som historien går isär i Lars Wierups Infiltratören och i Dick Sundevalls Hanteraren. Både Lars Wierup och Dick Sundevall är välrenommerade kriminaljournalister. Lars Wierup är reporter på Dagens Nyheter och kom förra året med succéboken Svensk Maffia. Dick Sundevall är kanske mest känd för att han medverkade till den morddömde Joy Rahmans resning och frikännande.

Att en rad regelvidriga och direkt olagliga handlingar begåtts i samband med polisens informatörsverksamhet är sedan länge klarlagt.

Lars Wierup och Dick Sundevall är också överens om att det här är en byk som bör gnuggas offentligt, att regelverket kring användning av informatörer varit oklart och att Olle Liljegrens chefer kommit alltför billigt undan. So far so good, i övrigt är de på kollision. Dick Sundevall har baserat sin berättelse på Olle Liljegrens version av historien och ägnar merparten av Hanteraren åt att försöka skriva ett fribrev åt Liljegren. Något som leder till att Sundevall utelämnar uppgifter som inte passar in i hans berättelse. Efter en ganska lovande inledning går Hanteraren vilse i en mängd detaljer och tröttsamt argumenterande för att Liljegren är ett snövitt offerlamm som fått ta smällen i stället för hans äregiriga och fega chefer Leif Jennekvist och Carin Götblad.

Särskilt problematiskt är att Dick Sundevall och Olle Liljegren har en långtgående vänskapsrelation som aldrig redovisas i boken.

Sundevall var inblandad i Liljegrens försök att köpa loss ett kulturhus på Långholmen, och gemensamt erbjöd de TV4 att köpa loss avslöjandet om reportern Trond Sefastsson för en miljon kronor.

Lars Wierup förhåller sig i Infiltratören friare till sin huvudkälla Max Åström. Hans syfte är inte främst att fria eller fälla någon enskild utan att berätta historien om ”den smutsigaste härvan inom svensk polis”, som bokens undertitel lyder. Undan för undan växer bilden fram. Av en arbetsplatskultur inom stockholmspolisen som spårat ur, en hemlig verksamhet för spänningssökare och en polisman som tillåts att ta sig friheter och går vilse i den gråzon som skapats för att komma åt organiserad brottslighet. Vi får följa den mardrömslika kokainaffär som Max Åström uppger att han satt igång med Olle Liljeströms goda minne. På värsta tusenbrödervis går den från ångest till megaångest. Kuriren är på väg med tåget med magen full av ampuller och behöver en lägenhet att bajsa ut varorna i. De tänkta köparna har backat ur. Killarna som Max Åström hade fixat som mellanhand har strulat till det och nu måste han själv ta emot kokainet. Olle Liljegren svarar inte i telefon utan är på semester. Det är svettigt och olidligt spännande.

Wierup är en utmärkt berättare. Frågan är om det är sant. Tingsrätten trodde på Åström. Hovrätten trodde på Liljegren. Olle Liljegrens fälldes till slut i HD för vapenbrott och tjänstefel och avskedades senare från polisen.

I ett större perspektiv är det dock varken Åström eller Liljegren som är viktiga, utan frågan om ett antal personer fått oförtjänt långa fängelsestraff till följd av olaglig brottsprovokation och att polischeferna Götblad och Jennekvist verkliga ansvar aldrig prövats.

Om detta är egentligen Sundevall och Wierup överens.

Lars Wierup har dessutom lyckats skriva en smaskig bok om ett fullkomligt galet händelseförlopp.

Sakprosa

Infiltratören

Lars Wierup

Norstedts

Påstående: En handfull dömda borde kunna få prövning eftersom bevisning gömts undan.

Hanteraren

Dick Sundevall

Albert Bonniers förlag

Slutsats: Cirka 1000 rättegångar bör tas om på grund av undangömd bevisning.

Ira Mallik