Infernaliska mördare med vaga motiv

Malin Krutmeijer om tre nya deckare

avMalin Krutmeijer

Foto: Maria Östlin
Krimjournalisten Tina Frennstedt bokdebuterar med ”Cold case: försvunnen”.

”Cold case: Försvunnen” av Tina Frennstedt (Forum)

Kriminaljournalisten Tina Frennstedt deckar­debuterar med en historia om två brottsfall. En brutal serievåldtäktsmans dna hittas i en bil knuten till en 19-årig kvinna som försvann 16 år tidigare. Tess Hjalmarsson, chef för Malmöpolisens cold case-grupp, utreder och dras nu in i jakten på våldtäktsmannen. 

Mycket ska baxas in i romanen och blir halvt hängande i luften. En dansk profilerare konsulteras men blir aldrig inlemmad i berättelsen. Det görs ett stort nummer av två bröders vitt skilda öden men dramatiken får pyspunka. Några helt onödiga kapitel skrivs ur den försvunna 19-åringens perspektiv.

Flackandet går ut över gestaltningen: det blir en massa folk och bilresor i stället för litteratur. Men boken inleder en serie och Tess och hennes sidekick, hårdrocksbruden Marie, har potential som figurer.

I en fortsättning hoppas jag dock att Malmös Davidshallstorg får heta just det, och att danskan blir rätt om Gasolins Lille du ska citeras.

”Ristat i hud” av Ashley Dyer (LB förlag)

Dessa fiktiva seriemördare – tänk vad de hittar på. Här har vi en som klämmer offren på hemligheter medan hen tatuerar deras kroppar fulla innan de dör. 

Rätt ofta i den samtida deckaren är mördaren berättelsens svaghet. Glöm ekonomiska, politiska eller känslomässiga motiv: bara grotesk perversitet och psykopati duger tydligen som drivkraft för säljande superskurkar.

Här ställs ett sådant monster mot ett par ihärdiga men ändå fullt mänskliga Liverpool-snutar. Bakom pseudonymen Ashley Dyer finns författaren Margaret Murphy och kriminalteknikern Helen Pepper, och den senares expertis märks i den trovärdiga skildringen av polisarbetet. 

Det här är en kärv och härligt otrivsam roman där läsaren kastas rakt in i mördarjakten. Inget ältande av huvudpersonernas privatliv och matvanor. Staden Liverpool får viss kontur och äktbrittiskt klasshat glimmar i ögonvrån.

Jag gillar det mesta utom mördaren, och en tendens till mångordighet. Den hårdkokta känslan kunde ha skalats fram ännu mer.

Kastanjemannen av Søren Sveistrup (Bonniers)

Ett par dagar efter att jag läst ut Kastanje­mannen minns jag knappt vad den handlar om – jag som satt så fängslad och vände sida efter sida i snabb takt. 

Men känslan i läsningen lever kvar. Detta är en roman man rinner igenom, i positiv bemärkelse. Den är välskriven och de dramatiska topparna kommer där de ska. Författaren klistrar inte huvudpersonerna fulla av adjektiv, utan de får karaktär genom handlingar och reaktioner.

Danske Søren Sveistrup är en framgångsrik manusförfattare för film och tv – bland annat står han bakom Brottet – och hans skönlitterära debut är mycket riktigt bildrik även om atmosfären är rimligt underställd storyns flyt.

Givet dessa kvaliteter är det lite synd att själva berättelsen är så pass stereotyp, med en infernalisk seriemördare, två omaka poliser som motvilligt men alltmer framgångsrikt jobbar tillsammans och så vidare. Det går som på räls – lite för mycket.

ARTIKELN HANDLAR OM