Pinsamma ragg före vuxenlivet

BOKRECENSIONER

Nittiotalet verkar långt bort i Karin Ströms generationsroman

Foto: Zachary Roberts
Karin Ström (född 1977) får Alice Kassius Eggers att minnas sitt 90-tal.

I Karin Ströms fjärde bok Benitosommar återvänder hon till sitt, och mitt, nittiotal. De två första böckerna i trilogin, Bensin och Feber, var båda nedslag i samma slags identitetsförvirrade, musikfokuserade, livsdesperata Stockholmsgäng. Själv läste jag dem med det slags skräckblandade förtjusning igenkänningsskammen skapar. Å ena sidan glupsk, å andra sidan äcklad. Det var tjugo år sedan Ströms böcker var typexempel på texter alla förhöll sig till, innan internet kom och alla blev alla. Själv hamnade jag en sen natt i en så infekterad diskussion om böckernas eventuella elitism med min dåvarande partner, att jag fick sova på soffan.

Men Benitosommar är inte bara en ny text utan befinner sig också i en ny kontext. Det är en liten skara kvar som kan känna att platserna och typerna säger någonting till oss om vårt liv. Generationerna som kommit efter har inte bara andra objekt i nattlivshierarkin utan helt andra parametrar i hierarkin. Hur de skulle läsa Benitosommar vet jag inte, kanske som att titta i äldre släktingars fotoalbum, bitvis fascinerande, bitvis långtråkigt. 


22-åriga Karin återvänder från London för en sommar i Stockholm, hon vet att hon ska tillbaka i september, börja en seriös utbildning. Innan dess vill hon inget annat än att leva livet till max, som en sista paus inför vuxenlivet. Jag hade min sån paussommar 2002 men ibland känner jag igen dialoger som om de var mina egna nätter mellan Stureplan och Kungsan: 

– Vart ska ni? frågar jag.

– Till G.

– Ska vi gå ikapp dina polare då?

– Det kanske inte är så bra om du kommer med mig.

Dramat pågår i en kraftmätning mellan bekräftelsebehov och äkta vänskap, pinsamma ragg och total trygghet. Huvudpersonen beter sig precis så naivt och dåraktigt som historien kräver, och jag tänker att för att skriva just den historien behöver även författaren ett visst mått av dårskap. Att som Ström fortsätta göra sig till måltavla för mottaganden som är värre än kritiska, de överseende medlidande från alla som drabbas av sekundärskam, är strålande skamlöst.

Det här nostalgiska egogrottandet försöker inte förställa sig, letar inte efter en förklädnad i form av filosofiska nivåer, samhällskritik eller experimentell form. Och om en gång är ett misstag så är tre gånger och tjugo år en estetisk strategi. Det är fint, och hoppfullt, att ihärdighet kan göra hela skillnaden.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Böcker